SHARE
En topp i norskt landskap. Johan Engebratt tar de sista stegen.

En topp i norskt landskap. Johan Engebratt tar de sista stegen.

Topptur bland havsörnar och hälleflundror

Bodø i Nordnorge har mer att erbjuda än flygmuseum, havsörnar och Saltstrømmen. Havsnära Glomfjord har vyerna, det lilla liftsystemet och de spetsiga bergen; den ensliga dalgången i Beiarn har de glaciärsvepta bergen med skidturer av yppersta klass.

Det är stora ytor för skidåkning på Istinden.

Det är stora ytor för skidåkning på Istinden.

Kolla här då, en jordnöt i min handske!, säger Øyvind Gjersvik.

Han skakar ur den malplacerad nöten ur sin skidhandske och slänger in den i munnen. Vi skrattar gott. “Perfekt eftersom vi ändå skulle ha en kort matpaus före den sista biten upp till Ronsfjellet”, säger Øyvind.

Vi dricker vatten och tar lite snacks ur våra ryggsäckar. Øyvind som guidar oss är uppvuxen här i området och känner väl till fjällen. Till vardags arbetar han som industriklättrare på oljerigg i Nordsjön och har därför många lediga dagar. Han hinner med att också driva guideverksamhet genom sin firma “Meløy Adventure” och skrapar på så vis ihop mellan femtio-åttio skiddagar per år.

Vi är i Meløy kommun på den södra sidan av Glomfjorden. Till toppen av Ronsfjellet är det bara några hundra höjdmeter kvar. Vi försöker ta in utsikten mot Bjærangfjorden och vidare ut mot havsbandet. Östväggen på Kjeldalstinden ser mäkta stor och brant ut från vår position i svackan mot Ronsfjället.

“Topparna runtomkring oss sträcker sig upp mot, och strax över, 1 000 meters höjd. Flera av dem är åkbara hela vägen ned till det salta och kalla havsvattnet i fjorden”

Från själva samhället Glomfjord —det är både en fjord och en tätort med strax över tusen invånare— är det en hel timmes bilkörning till Ytre Kjeldal där vi parkerade vår hyrbil och påbörjade denna skidtur. Men fågelvägen härifrån till Glomfjord är det inte så långt. Bilfärden gick dock bland annat genom den nära åtta kilometer långa tunneln som går under den stora glaciären Svartisen, och sedan ringlade sig väg 17 längs Nordfjorden som sedan övergick i väg 452 och då löpte längs Bjærangfjorden. Slutligen kom vi till den lilla samling hus och gårdar som är Ytre Kjeldal. Och när vi ändå pratar om bilkörning – Glomfjord ligger två timmars bilfärd söder om den större staden Bodø.

– Dags att åka lite skidor nu då, sluta stirra på naturen, säger Øyvind Gjersvik.

Vi har nått toppen av Ronsfjellet. Åket ned är en god nordvästsluttning där ett litet irriterande skarlager gör upplevelsen 96% av perfekt. Sedan över till nästa sektion nordöst ned i Reindalen som är en härligt stor gryta där vi blåser ned mot själva Reindalsvattnet, ett åk på totalt drygt sju hundra fallhöjdsmeter.

Øyvind tar oss vidare upp mot nästa tur. Vi får klättra och gå i branten upp från den frusna sjön, vilket är bökigt i den lite ruttna snön. Men när vi kommer upp över krönet och anar Reindalstiden på andra sidan kan vi ta ner pulsen och sätta på stighudarna. Dagsljuset börjar så smått sina och mörkret tar allt mer över fjällvärlden här i Nordnorge. Det är korta dagar i början av februari så här långt norrut.

Innan vi sätter på pannlamporna för att gå den sista biten upp blickar vi norrut mot Glomfjords mörka vatten. På andra sidan lyser de små samhällena från Reipå i väster via Ørnes till Glomfjord i öster. Ovanför Glomfjord ser vi också den lilla skidanläggningens backar ringla sig ned som små vita ormar genom den mörka skogen. Skidanläggningen ovanför byn Glomfjord är ungefär så långt från Norges största skidanläggning Trysil som man kan komma. En enkel anläggning med två liftar som drivs på ideell basis. Månen har letat sig upp ovanför Glomfjord och ljuset speglar sig i vattnet, men det vackra norrskenet som ibland kan ses på dessa breddgrader vill inte riktigt komma fram och bjuda sin grönskimrande himladans för oss.

“Även under Andra Världskriget satt det människor uppe på fjället och spanade i skydd av mörkret”

I september 1942 inleddes “Operation Muskedunder” då tolv kommandosoldater från England, Kanada och Norge blev ilandsatta av den franska ubåten Junon i Bjærangfjorden, alltså samma fjord där vår bil är parkerad. På den tiden var det allvar – Norge var ockuperat av det nazistiskt styrda Tyskland och kämpade för sin frihet.

Det var inte tal om att gå topptur på fjällen för att njuta av skidåkning och naturromantiska utsikter. Operationens mål var att sabotera Glomfjords kraftverk, som producerade massor av energi från glaciären Svartisens smältvatten. De tolv unga männen tog sig över fjället och utförde ett sabotage mot turbinhall och rörgata. Efter aktionen gav ockupanterna upp den planerade utbyggnaden av aluminiumverket i Glomfjord. Fyra av de tolv soldaterna klarade sig över till Sverige i öster, en av dem dog efter ett bajonetthugg från tysk soldat och de andra sju blev tillfångatagna levande, men blev satta i koncentrationslägret Sachsenhausen och i oktober samma år avrättade med nackskott.

Vi åker ned mot fjorden i skenet av våra pannlampor. Snön är lite dålig längst ned, men det är ett kul och ganska riskfritt skidäventyr. Øyvind visar oss vant ned. Han har också ordnat med en RIB-båt från hans guidefirma som hämtar oss nere vid en brygga. Vi åker över det svarta fjordvattnet, och glider igenom de tunna issjoken som ligger här och där och flyter vid ytan.

– Jag har lagat hälleflundra åt er, välkomna in i värmen!

Välkomstkommittén på bryggan är svenska Helén, som ursprungligen kommer från småländska Eksjö, och hennes ståtliga hund Taiga som är en Alaska Husky. När vi kliver in i värmen visar det sig vara en gammal fiskebod – det hänger uråldriga flytvästar på väggarna, i taket fiskeredskap med bojar och nät. I ena hörnet en braskamin, i andra en bar. Fiskerifirman “H.J Kristensen & Sønner's” reparerade fiskenät i denna stuga med start redan 1930.

“Vi äter hälleflundra som Helenas man Fred Inge fångat lokalt i fjorden, en fisk på 35 kilo”

“Irish coffee, någon?”, frågar Helén. Till det vita, goda fiskköttet får vi vitlökssås och ugnsrostade rotsaker, samt en sallad med frisk granatäppledressing. Helena berättar att hon träffade sin man, som är från Bodø i Quatar. Hon arbetade som jurist, han som ingenjör på Norska Hydro. De ville pröva något nytt och flyttade tillsammans till Vassdalsvik för att pröva ett nytt liv. Helén älskar livet i Vassdalsvik:

– Från vår stora pir kan vi blicka ut över fjorden, sitta under varma täcken och dricka varm choklad eller ett glas vin. Med lite flyt ser vi norrsken när det mörknar. I fjordvattnet kan allt från delfiner, tandvalar och uttrar dyka upp, i skyn ser vi ibland havsörn. Det är en magisk plats för oss här!

Det har varit en lång skiddag: tolv timmar plus, och det är idel tysta tungor och tunga ögonlock när vi stapplar in på Meløy overnattning, efter brakmiddagen hos Helena och den timslånga bilturen hem (Øyvinds far assisterade om du undrar hur det logistiskt gick ihop).

Dagen därpå börjar långsamt med en sen, lång frukost med kaffe som får både på, tre- och fyrtår medan vi kikar på fjällkartan och planlägger turen upp mot Istinden som Øyvind utlovar vara “enkel och med vidunderligt vacker utsikt mot Lofotens spetsiga berg”.

Vi påbörjar själva toppturen upp mot Istiden, som ligger ovanför Glomfjords skidcenter, i en minst sagt maklig takt. Skidanläggningen ligger på 141 meter över havet. Pisterna ligger tomma och snöfattiga, de senaste veckorna har bland annat bjudit på några regnskurar vilket tagit hårt på snön. Ingen av de två liftarna går denna vardag och vi marscherar därför uppåt i pisten höger kring den stora klippklumpen Glomvasshågen som skiljer släp- och sittlift.

Vi når Øvre Glomvattnet och tar oss vidare upp på fjället. Uppe på glaciären Glombreen är det en bullig och relativ flack historia, där det inte är helt lätt att orientera sig som nykomling. Vi har Istinden 1 194 meter hög som riktmärke eftersom den ligger längst in och längst bort, en annan lättigenkännlig topp är Sfinxen som är en spetsig och snöfri bergskam som sticker upp i princip rakt västerut från sittliftens bergsstation, ovanför Sfinxen ligger också Tverrfjellets lite rundare topp som nära når tusenmetersstrecket.

När vi närmar oss själva Istinden ser jag två stora och svävande varelser i passet mellan Istinden och dess granntopp Lille Istinden. Norrut, på andra sidan passet stupar fjället brant och skoningslöst nedåt. Havsörnsparet blir inte långvariga – häruppe på fjället hittar de inte någon mat idag.

Från toppen av Istinden är utsikten sådär norskt fjord- och havsvacker som den bara blir i detta land. Det mjuka ljuset såhär tidigt på säsongen i februari gör sitt till upplevelsen. Vi ser fjordarna, havet långt bort i nordväst den mäkta väggen från Lofoten. När solen börjar ge vika, tar månen vid – precis som igår på Reindalstind. Vi tar av stighudar och sätter tech-bindningarna i åkläge och skjuter fart nedåt. Det är fyrahundra supersköna fallhöjdsmeter av oförglömlig cruisingåkning och vi tar sikte mot Tverrfjellet. Efter några high fives är det dags att gå lite igen. Upp på Tverrfjellt är det en kort tur med stighudarna.

“Det var just här på Tverrfjellet som norska superfilmbolaget Field Productions sköt några av scenerna till “Supervention 2”

Jesper Tjäder var en av de som visade sina luftkunskaper på det stora hoppet som byggdes och sedan vackert filmades med Glomfjorden i fonden. För övrigt är kanske filmen mest känd för just Tjäders loop-rail som filmades på Juvass sommarskidort. Øyvind Gjersvik, vår vänliga väg vidare och envetna Glomfjord-ambassadör hade ett finger med i spelet berättar han:

– Hela gänget från Fiel bodde hos mig på Meløy Overnattning när de väl kom hit. Jag hade tjatat på Filip Christensen, Fields grundare, i fem år om att de måste komma till Glomfjord och filma. Han hade visade lagom med intresse, men sedan kom de helt plötsligt! Alla blev väldigt nöjda med resultatet!

Väl uppe åp Tverrfjellet är solen borta, men månskenet och våra pannlampor gör att vi kan köra kvällsåkning hela vägen ned till sittliftens toppstation och vidare ned till dalstationen. Vi ringer till Øyvind och berättar om vår underbara skiddag. En dag då vi inte sett en enda annan skidåkare:

– Ni skulle kunna stanna en hel vinter här och få skidåkning utan några skidspår varje dag.

Han må vara både en lokalpatriot och säljare av rang, men vi är beredda att tro honom. Det antal skidbara toppar kring Glomfjord och Bodø är så stort att möjligheterna är enorma, variationsmöjligheterna ändlösa. Men det är dags att lämna lilla Glomfjord för en lika enslig som storslagen dalgång. Imorgon sätter vi kurs mot Beiarn. Vårt skidäventyr kring Bodø har bara börjat.

RIB-båten glider snabbt över den blanka fjorden.

RIB-båten glider snabbt över den blanka fjorden.

Erik Studer och Anders Wingqvist på väg upp för Ronsfjellet.

Erik Studer och Anders Wingqvist på väg upp för Ronsfjellet.

Delar av glomfjords kraftverk saboterades under andra världskriget.

Delar av glomfjords kraftverk saboterades under andra världskriget. 

Med pannlampa på toppturen kan man njuta av himlens magiska färger.

Med pannlampa på toppturen kan man njuta av himlens magiska färger.

Sköna svängar ner för Istinden.

Sköna svängar ner för Istinden.

ARTICLE CREATORS
Photographer
Adventure & Expeditions, Skiing
Fredrik Schenholm is an award winning adventure photographer and an educated geologist. He does commercial and editorial work as well as teaching photography.
read more
Writer
Skiing
Frilansskribenten Anders Wingqvist skriver artiklar om sitt brinnande intresse alpin skidåkning. Wingsqvist arbetar oftast med resereportage från skidorter eller fina bergsmiljöer och även med personporträtt, nyheter och krönikor.
read more
MORE FROM Outdoor