SHARE
  

  

Lissabon — En helt ny värld att upptäcka

Golf som tar Tommy Jeppsson och hans kamrater till världens ände.

  

  

Damen som förestår Luís Simoes vingård i Palmela är fortfarande en aning upprörd. Dagen innan hade hon besök av en grupp kineser och irritationen över deras nyrika arrogans och burdusa okunskap har fortfarande inte lagt sig. De trampade på hennes yrkesstolthet. Det är tydligt, det.

Kineserna var helt ointresserade av att smaka hennes viner. De efterfrågade bara det dyraste vinet, blev anvisade detta och köpte det på priset. Inte smaken. Att sippa, smutta, dofta och gurgla var inget för dem. De ville, för att uttrycka det kärnfullt, bli fulla. Och de ville åstadkomma detta medelst vin som smakade gott. Eftersom de själva inte kunde avgöra vad som var gott så köpte de det dyraste eftersom de förutsatte att det var det vin som smakade bäst. Pengar hade de. Snille och smak, däremot...

Därför är vingårdsdamen nöjd med att jag provade mig igenom utbudet och först därefter gjorde mitt val. Som förvisso råkade vara gårdens dyraste flaska. 60 euro avlämnade ett osande brännmärke på kreditkortet för en som normalt tycker att en besk och sval lager fungerar bra till det mesta.

Flaskan innehöll Moscatel. En inte särskilt unik dryck i Portugal, snarare vardaglig, portugiserna dricker sin vita Moscatel som vi dricker öl, eller Martini.

Moscatel produceras på många ställen men det som är unikt för Casa Agrícola Horácio Simões, som den här vingården heter, är Moscatel Roxo, gjord på en röd druva som länge var försvunnen. Det är ett prisbelönt dessertvin. 2004 fick man en guldmedalj för att man ansågs vara det bästa Muscatelvinet i hela Setúbalregionen. Jag köper också en flaska rött vin, Val’dos Alhos, gjort på den i området helt dominerande Castelão-druvan, och lagrat några månader på ekfat. 

 

Det är så här man ska köpa vin. Man åker bil mellan vingårdarna, smakar sig fram och köper en kartong av det man gillar. Som bekväm turist med rädsla för extra avgifter för bagageövervikt blir det dock bara två flaskor. Vi har ju en golfbag att kånka på också...

För jag är inte på en vinresa utan har kommit för att spela golf och det i ett område som trots att det ligger så nära Lissabon är okänt för mig. Vingården jag besökte ligger i Palmera, en liten stad på den halvö nedanför Lissabon som kallas Setúbal. Det finns två broar som leder från Lissabon över floden Tejo till denna fascinerande halvö. Vi åkte över den bro som är en kopia av San Franciscos Golden Gate. När vi närmar oss slutet av bron åker vi förbi en annan kopia, en staty av Jesus med armarna utsträckta i sidled – Christos Rei. Den mer berömda förebilden finns som bekant  i Rio de Janeiro. Den portugisiska statyn ser mindre ut men är faktiskt högre. Att den ser mindre ut beror på att förebilden står högst upp på en klippa.

Den södra delen av halvön  utgörs av ett naturreservat, Arrábida. Som golfdestination är området  en förbisedd del av Portugal.

Många svenskar känner förstås till, och gillar, Montado, en resort som finns med i flera golfresearrangörers  portfölj. Men de flesta som vill spela golf i Portugal hamnar antingen i Algarve eller norr om Lissabon, i Caiscais eller Estoril. 

Norra Setúbal är mindre känt men på denna halvö ligger åtta banor utströdda i ett landskap som i övrigt består av vinodlingar, långa sandstränder och en ögonfägnande bergskedja. Bergskedjan, Serra Arrábida, löper längs med halvöns södra kust och tar man sig över den möts man av världens bästa stränder. Till vissa av dem kan man inte ta sig med bil. Bara båt. Men vi hoppar över stränderna och letar oss istället fram till Aroeira, 25 kilometer från Lissabon. Vi spelar Aroeira II som visar sig vara oväntat utmanande.

 

Hålen är kantade av höga tallar och plågas av en för årstiden ovanligt besvärlig vind. Fairways ter sig som smala stigar. På 17:e hålet kliver Birger, mitt spelsällskap, upp på tee och säger ironiskt:

”Surprise... it’s a long and narrow par 4...” 

412 meter in i en vind som kommer snett från höger. En fairway som är 25 meter bred. Nja, jag kanske överdriver men det går inte att slå drive, inte ens med en driver som är justerad för draw. Jag slog ut med drivern två gånger, alldeles i början av rundan. Efter det fruktlösa bolletande som följde på det förlitar jag mig under resten av rundan på en 20-graders hybrid. 

Aroeiras banor ligger 600 meter från havet men du ser det aldrig från banan. När Donald Steel färdigställde banan i april 2000 var den tänkt som spelplats för framtida Portuguese Open på European Tour.

Så blev det inte men banan har haft kvalskolor för den europeiska damtouren och ett flertal Portuguese Ladies Open.

Den andra banan på Aroeira, eller den första rättare sagt, har däremot arrangerat Portuguese Open två gånger. Det är en klassiker i sammanhanget, ritad av Frank Pennink och invigd 1973. Den är möjligen en klass bättre än den nyare banan även om de har samma signum: Hål som upplevs som relativt långa tack vare smala fairways kantade av tallar.

Utöver Aroeiras två finns det ytterligare sex golfbanor i trakten: Montado, Ribagolfe (2), Santo Estévao, Quinta do Peru samt Arrábidas akademibana.

Arrábida Resort är en central utgångspunkt – en ny anläggning med villor och radhus som antingen ska säljas eller hyras ut. Här finns en akademibana som idag består av 18 kortare hål. I framtiden ska det bli 12 fullängdshål. 

Arrábida Resort är alltså själva navet. Härifrån ligger alla LCGC:s banor inom en halvtimmes bilresa. Två lite mer avsides mästerverk hittar vi på Ribagolfe. Här är banorna inte omgivna av tallar utan av korkek. Barken på de flesta träd är bortskalad för att användas som förslutning av vinflaskor. Här finns inga hus som kantar fairways. Området är helt oexploaterat. Det är en magnifik bana, storslagen, majestätisk och vacker – trots att korkekarna fortfarande inte har slagit ut.

En liten rolig detalj för oss svenskar är att Ribagolfe I är ritad av en ”halvsvensk” – Peter Townsend som bor i Boden.

 

Han har gjort ett fantastiskt jobb. Ribagolfe tjänar som kvalbana för Europatouren och det är lätt att föreställa sig att den med sina 6  707 meter kan vara en rejäl utmaning, även för de bästa spelarna. Terrängen är lätt böljande, banan är skön att gå och greenerna stora och måttligt undulerade. Men hålen smalnar av som för att utmana de som vill och vågar slå långt.

"Det är en bana vid världens ände. Faktum är att min guide har lite svårt att hitta, trots GPS"

Lite skamset erkänner han att det beror på att han vid sina tidigare besök på banan alltid åkt helikopter. Det skulle  vi också ha gjort egentligen men helikoptern var upptagen denna dag. Så det fick bli en svart BMW istället. Systerbanan, Ribagolfe II, är både bredare och kortare.

Dagen därpå åker vi till Quinta do Peru som ligger mer centralt, bara några minuter från Arrábida Resort. Det är en skarp kontrast till de vildare banorna på Ribagolfe.

 Quinta do Peru är mer en resortbana och det känns faktiskt lite skönt att uppleva parkkänslan som en kontrast till det vilda.

Vi åker i golfbilar på vägar där stenläggningen gjorts för hand. Det glittrar i blåskimrande vattenhinder. Och det är just kontrasterna som är styrkan i det här området. Det gäller golfbanorna likväl som regionen. Du har aldrig långt till Lissabons myller av hus, restauranger och butiker. Men det är lika nära till de orörda stränderna bortom Serra Arrábida och till vinodlingarna.

Det är inte ens särskilt långt till Caiscais. En kväll åker vi just dit på en utflykt. Guiden vill visa mig en av Portugals mest kända skaldjursrestauranger – Boca de Inferno. Det är bland det godaste jag ätit. Om man vågar smaka. I det här landet ska man inte göra som kineserna på vingården. Man måste smaka sig fram. Gör man det finns en helt ny värld att upptäcka. 

  

  

  

  

  

  

ARTICLE CREATORS
Editor, Writer
Golf
Tommy har varit verksam som journalist sedan 1985. Av 30 yrkesverksamma år i Stockholm har jag arbetat 22 som chefredaktör för olika tidningar varav 15 år som chefredaktör för Golf Digest.
read more
LATEST
MOST LIKED