SHARE
 Himlen spricker upp och havet lägger sig utanför Södra Bollö. Grynnor och stenar kräver en försiktig framfart. 

 Himlen spricker upp och havet lägger sig utanför Södra Bollö. Grynnor och stenar kräver en försiktig framfart. 

Vårpaddling i Sveriges sydligaste skärgård

Claes Löwdahl njuter av liter som öbo i Karlskrona skärgård. Som seglare trivs han nära havet. 

Claes Löwdahl njuter av liter som öbo i Karlskrona skärgård. Som seglare trivs han nära havet. 

Tanken är att möta våren i södra Sverige i slutet på maj. Vintern var ovanligt kall och skärgården var istäckt länge men vassruggarna är nu äntligen gula och bara små blygsamma gröna skott sticker upp över vattenytan. Löven är fortfarande skört ljusgröna och båttrafiken i det närmaste obefintlig. En något kall start på paddlingssäsongen i Blekinges skärgård. 

– Det är ovanligt bistert i år, säger Krister Andersson som paddlat här många år, året runt. Och jag har haft ett ovanligt långt uppehåll i paddlingen på grund av isen. 

Krister föredrar att paddla själv även om han många gånger är värd för gemensamma paddlingar i klubben Eskimå, eller visar gäster från andra klubbar runt i Blekinge skärgård. 

– Det är inte många andra klubbar som kommer på våra inbjudningar, men det är samma problem i hela landet. Många paddlar i sina egna vatten och sätter sig inte gärna i bil en halv dag för att paddla någon annanstans. 

Vi ger oss av norrut vilket kan te sig lite konstigt med tanke på att havet ligger söderut. Men det beror på att Karlskrona ligger en bit ut i havet, som på en egen ö, förbunden med fastlandet med broar. Vi ska ta oss runt stan och paddla österut i skyddade vatten eftersom det blåser en hel del. Precis söder om Karlskrona breder Västra och Östra fjärden ut sig och här går vågorna höga med krabb och gropig sjö.

Paddlingen är lätt att underskatta då det ligger ett pärlband av öar utanför som borde bryta dyningarna. Men vågorna slinker in likt den ryska ubåten U137, som för övrigt gick på grund mellan Sturkö och Hästholmen bara en mil sydost om Karlskrona stad, och blandar sig med skummande vågor och svall från land. 

En måttlig motvind på 6-8 meter per sekund och frestar på arm och ryggmuskler”​​​​​​​

Vi stryker land mellan öarna, klipporna och fritidshusen. Österut och under bron som sammanbinder Senoren med fastlandet. Som vanligt är årets första paddling lite slitsammare än det är tänkt. Försäsongsträningen blir aldrig mer än sparsam. 

– Här kan man gå iland och äta om man vill det, berättar Krister när vi närmar oss brofästet på Senoren. Jag gillar att njuta av paddlingen och ibland är det härligt att gå in och äta god mat. 

Ekarna står tätt längs stränderna. Här och var betar kor och får för att hålla beteslandskapet öppet. Den här delen av skärgården är det övervägande blandlövskog och höstarna är många gånger en mycket vacker årstid för paddling. Blekinges landskapsträd är just ek, vilket har fått till följd att ek var det trädslag gamla skepp byggdes i. På många öar har det odlats ek i ett enda syfte, att förse marinen och örlogsflottan med nytt byggmaterial. 

Många av öarna bär också spår av stenbrott som tidigare var en viktig försörjning. På Tjurkö fanns ett av de största som levererade granit till gatsten och kantsten. Karlskronas kullerstensgator och alla fort och försvarsfästningar i området är byggda av sten.

 

Låga öar

Stränderna är låga och det är lätt att gå iland. Ofta går gräset ända ner till vattenbrynet och här trivs gäss och svanar. Kanadagåsen är i det närmaste en ohyra och tar på vissa stränder helt över. Det ligger fjädrar och spillning överallt, tätt, tätt. Tankarna går ofrånkomligt till den under våren flitigt debatterade fågelinfluensan. 

“​​​​​​​Jag är den första svensken som bevisligen inte hade fågelinfluensa”​​​​​​​

Krister var vid tillfället förkyld och var därför ett extra intressant studieobjekt för sjukvården. Efter isolering och provtagningar fick han papper på att han inte hade den muterade formen av det fruktade H5N1-viruset, utan bara en ovanligt seg förkylning. Också något att berätta för barnbarnen. 

Ut mot Torhamns udde blir känslan av kust och skärgård tydligare. Ett litet fiskeläger dyker upp och horisonten bjuder på strålande klar sikt. Vi ser till och med Utlängan och längst ut en liten skymt av Utklippan. Det är ovanligt, berättar Krister när vi kliver iland på Långören efter ännu en blöt och plaskig passage i motvind. 

Från Lotshuset på Långören är utsikten över östra skärgården bedårande. Här finns möjlighet att övernatta för den som vill bo inomhus och längs den lilla huvudgatan blommar syren och fruktträd. 

En gammal man står och spikar på ett staket framför sitt hus. Det förra staketet tog stormen i vintras. 

– Det kan blåsa ordentligt här, berättar han och ser nyfiket på oss. Paddlare, ja, det blir fler och fler. Ni får tälta här ovanför på min tomt om ni vill. Det har väl varit ett tiotal som mest. Jag fick en kajak av mina barn när jag fyllde år häromåret men det blir bara korta turer i viken när det är bra väder. 

Ön hyser ett litet fik som är öppet sommartid. Trots reguljära turer dagligen är det bara två bofasta kvar på ön. 2006 firades 300-årsjubileum till minne av att de första två bofasta flyttade hit. Nu satsas det på bredband via satellitlänk och Lotshuset har blivit basstation. En levande skärgård är syftet och uppkoppling tycks vara ett sätt att underlätta boende på ön. 

Vi tackar nej till tältplats men undrar om det finns något på östra sidan ön, där det blåser mindre. Efter ett tips på en vik paddlar vi vidare. Det visar sig vara ett mindre bra tips. Stranden är svår att ta sig iland på, med vassa stenar längs strandkanten. 

Vi paddlar vidare till Ungskär, där finns det en fin gräsmatta mitt i byn”​​​​​​​​​​​​​​

Solen är på väg ner och hungern gör sig påmind igen. Att letandet efter tältplats alltid börjar för sent! Och just vid dessa tillfällen är det extra svårt att hitta något bra. 

 

Ungskär lever

Precis utanför fiskehamnens vågbrytare lägger vi till. Inte lika bra som förut menar Krister och grymtar över de stenar som lagts upp på “hans” kajakplats. Med hjälp av drivved drar vi försiktigt upp våra kajaker, särskilt Kristers fina träkajak. 

Vi slår upp tälten på det lilla gräsbevuxna torget mitt i byn. Som gjort för upp emot tio tält. En liten väntkur nere vid hamnen vittnar om att det går båttrafik ut hit och lite längre bort ligger också ett dass för allmänheten. 

– Vatten är en bristvara, berättar Krister och pekar på pumpbåten som förser befolkningen på ön med färskvatten. 

Ungskär är en typisk blekingsk ö. Platt med tätt placerade hus på en del av ön. Norra delen består av betesmarker där en handfull kor går och betar. Små vindpinade hus där skolan är placerad en liten bit bort. Ett stort skägg tillhörande Arne Nordström dyker upp. Arne bör veta. Han är uppväxt på ön och livnär sig till största delen på fiske och transporter. Det är bara en handfull bofasta kvar här. De flesta av husen och stugorna ägs av släktingar, barn och barnbarn till tidigare öbor och bebos bara under sommarhalvåret. Två undantag kommer under kvällen gående på bygatan. Ewa och Claes Löwdahl flyttade hit för två år sedan efter att målmedvetet ha seglat runt i skärgården och letat efter någon ö de kunde tänka sig att bo på. 

– Det var nätt och jämnt vi kom hit faktiskt, berättar Claes. Det var Ewa som övertygade mig trots att det var väldigt trist väder och krångligt att ta sig in hit. Men vi blev liksom förälskade i ön och fick reda på att det var ett hus som förmodligen skulle säljas. Så vi tjatade lite och till slut fick vi köpa det. 

Skåningarna sålde sitt boende utanför Malmö och lastade två fiskebåtar fulla med sina prylar och pinaler. 

– Det var ett mycket speciellt flyttlass som tuffade in i hamnen, skrattar Ewa. 

Lugnt, tryggt och stillsamt. Tack vare reguljära turer till fastlandet känns det aldrig helt isolerat, även om de ibland blir inblåsta ett par dagar. 

– Men visst måste man ha en stor kärlek till havet och den här miljön för att trivas här, säger Ewa. Det är ett enkelt liv, men vi vill ha det så. 

Krister plockar fram både biff, grönsaker och en kall öl ur sin lilla kylväska. 

– Ja, inte käkar jag torrmat på mina turer om jag inte behöver, säger han och delar därmed sin inställning med många andra paddlare. Så här tidigt på året är kajaken ett flytande kylskåp. 

Trots att vi tältar i centrum av byn är det påfallande lugnt. De 13 bofasta tycks inte vara hemma. Det är bara i ett fåtal hus det lyser. I gästhamnen är det lite mer fart, men bara en gästande båt i hamn. Det grillas hälleflundra som Arne dragit upp och sålt sprattlande färsk till ett gäng kompisar i motorbåt. 

 

Ubåtsbesök

Mellan öarna Ungskär, Mellanskär, Långören och Vieskär är det så grunt att många besökare sommartid roar sig med att gå mellan öarna. Sandaler på fötterna och en liten ryggsäck med fika på ryggen. Vatten knappt till knäna och horisonten i söder. 

Att paddla här går inte men vi sticker ner fötterna och känner på den fina sanden med tårna. Vi drar kajakerna en bit och fötterna domnar nästan bort i det iskalla vattnet. Sedan bär det av vidare och mot Inlängan med ännu en liten avbefolkad fiskeby. På vägen stör vi en grupp svanar som med mäktiga vingslag lyfter mot vinden, gör en lov och flyger bort mot horisonten. 

På Flakskär blir det lunch och Krister berättar om sina äventyr inom försvaret. Här har det övats landstigning och genomförts tester av nya amfibiefordon. I spåren efter U137 år 1981 var det mycket aktivitet i området, då möjliga och omöjliga ubåtar och andra (ryska?) farkoster misstänktes undersöka skärgården. 

En gammal husgrund vittnar om boende för många år sedan och Krister avslutar ett toalettbesök med att sånär trampa i en hel hög med solande huggormar. Annars är det i den här skärgården andra, betydligt mindre, bett som ofta orsakar oro. Blekinges kustband är ett populärt tillhåll för fästingar som i sin tur kan orsaka borrelia och TBE, hjärnhinneinflammation. 

Vi lämnar den fina lunchön och paddlar vidare. Mörka moln glider in från väster och lagom tills vi passerar grundet där U137 bokstavligen dök upp kommer regnet. Och åskan. Vi paddlar in mot en ö, i lä för den tilltagande vinden, och väntar. 

– Sitter man i kajaken är det inte så farligt med regn, menar Krister. Men åska vill jag inte ha i skallen. 

Här var det full fart på öarna 1981. Varje kobbe och skär bevakades av kust- och fallskärmsjägare. Utanför låg kustkorvetter och ryska fartyg. Det diplomatiska spelet var nervkittlande och först efteråt har jag förstått hur känslig situationen var (kanske för att jag var runt tio år när det hände). En händelse som först antogs vara ett dåligt skämt. 

Det var befolkningen på Sturkö som upptäckte ubåten, inte försvaret. Men numera sitter det en kamera monterad på ett intilliggande skär. Som om U137-historien skulle kunna inträffa igen. 

Efter en halvtimme blir vi rastlösa i takt med att regnet avtar. Åskan drar bort, in över Karlskrona, och vi fortsätter längs Sturkö, ett sommarparadis med en växande andel permanentboende. Sommartid går det att handla vid campingen på Sturkö. nu är det stängt. Sommar i Sverige börjar sällan före midsommar och det begränsar servicen för alla oss som gärna ger oss ut andra tider, då det är lugnare och skönare. 

Blekinge är inte den mest trafikerade skärgården och lämpar sig väl för en paddling mitt i brinnande semestertid, utan att bli trång och besvärlig att paddla och tälta i. Dessutom har stora delar av skärgården släppts loss ur försvarsmaktens händer de senaste tio åren. Det innebär nya områden att upptäcka – områden som tyvärr landets käcka gossar i grönt ofta har glömt att städa. Skyltar står kvar, gamla betongbyggnader likaså och det ser allmänt risigt ut. Det lär dröja många år till innan naturen åter tar över helt och hållet. 

Trots att strandlinjen på de stora öarna med broförbindelse är full av hus finns det här och var små gröna plättar för paddlare att gå iland på. Och det behövs.

– Den stora skillnaden med att bli gammal är att man måste pissa oftare, säger Krister och kliver iland. Det kan vara lite irriterande ibland. Men det finns de som har det värre. Jag har en kamrat som är över åttio och han paddlar fort som bara den för att han ska upp och pinka varje timme. Och han vill inte sinka alla andra, därför sticker han i förväg så han är klar när de andra kommit ifatt. 

På Kyrkfjärden blåser det rejält, runt åtta sekundmeter och rakt i ansiktet. Vi får streta på i närmare åtta kilometer innan vi når Nabben på Tjurkö. Det är ett av de gamla stenbrotten men vi hittar en gräsbeväxt platå som är precis så stor som vi behöver för två tält. Krister är lite besviken.

“Är det längre än två meter från kajaken till tältet är det för långt”

Han är bortskämd med den lyxen. Eftersom öarna är låga går det ofta att dra upp kajaken på en gräsäng som slutar i vattnet. Nordsidorna på öarna har oftare en brantare karaktär med större djup ända in till land. Söder om öarna ligger det mer sten och grynnor. Någon enstaka ö har en högsta punkt över 20 meter men ofta är höjdkurvorna få, om de ens finns. 

Här på den lilla gräsplatån två meter över havet får vi njuta av ett ljusspel från Karlskrona. Staden glöder i natten och det är lite samma känsla som att titta in mot Stockholm från Djurgården. Fast mindre. Det är en speciell känsla att känna sig långt borta men ändå uppleva stadens närhet. 

 

Besök i världsarvet

Det känns lite förbjudet att paddla in genom porten till Kungsholms fort. Och det är det egentligen utan det specialtillstånd Krister har ordnat. Här har han varit många gånger i tjänsten och han visar runt på borggården och i parken. 

– Det går en hel del guidade visningar här ute sommartid. Karlskrona blev ju världsarv på grund av alla bevarade byggnader och historien kring örlogsstaden från 1700-talet. Här i sundet mellan Kungsholms fort och Drottningskärs kastell på andra sidan går det bara en smal ränna som är djup nog för fartyg. Det var inte lätt att smyga sig in här olovandes och det var förstås tanken. Överallt annars ligger det sten och skit på botten. Passagen där U137 tänkte ta sig igenom är egentligen det enda alternativet. Och det är ju som bevisat inte heller så lätt. 

Efter det historiska besöket paddlar vi bort till Drottningskärs kastell och gör ett varv. Här inne ligger ett öppet museum och en liten restaurang. Ett enkelt och gästvänligare alternativ till den guidade runda på Kungsholms fort som fortfarande är militärt skyddsområde och bara kan besökas genom Turistbyråns försorg. 

Vi chansar och beslutet visar sig vara helt rätt. Lugnt. Stilla. Bara lite dyningar som häver havet sakta. Vi kryssar oss fram mellan stan och kobbar utan att gå på grund. Det är nog Krister extra glad för, i sin välvaxade träkajak. Hotet kommer från ett helt annat håll ska det visa sig. 

 

Nattligt besök 

– Nej, schas, försvinn! Stick och brinn!, gapar Krister. 

Klockan är fyra på morgonen och jag vaknar med ett ryck. När jag tittar ut står Krister lutad över sin kajak och svär. Längre bort bland ekarna ser jag några korumpor. 

“​​​​​​​Djävla kreatur. De har skrapat med klövarna på kajaken. Den smakar väl salt eller något”​​​​​​​

Vi får ytterligare ett par timmars sömn innan det är dags att kliva upp ur sovsäcken. Den lilla ön Arpö i Listerby naturreservat är ett paradis med gröna ängar, gamla ekar, blomsterprakt och en hel del kor och får. Det är klassiska öar med betesmark som skulle växa igen snabbt om det inte gick betesdjur här. Och just denna miljö vill man bevara i naturreservatet.

Det går ett par stigar över ön och ganska mitt på finns ett gammalt torp. Vi hittar också en så kallad labyrint, gammal eller ny är svårt att säga, ett fenomen som återfinns längs hela kusten. Det handlar förstås om stenar som lagts i ett labyrintliknande mönster på klipphällarna. 300 labyrinter har man hittat i Sverige men varför de gjordes är det ingen som säkert vet. Den på Arpö ser däremot tämligen nygjord ut. En strandsatt semesterfirare som inte hade något att göra kanske? I viken intill ligger en båtbrygga med grillplats och välanvänd spade märkt med “För koskit”. Korna får inte härja fritt hela sommaren, tydligen. 

Vi rundar Arpö och tar oss norrut in mot fastlandet. Nu vänder vi österut igen och ska senare på kvällen avsluta vår cirkel i Karlskrona skärgård. 

De små öarna närmast fastlandet liknar i mångt och mycket Arpö. Ofta är de låga med betade ängar, inslag av klippor här och där och en sandstrand ibland. Regnet som öser ner precis just som vi lyckats få i oss en god lunch vid Tromtös båtklubb tar udden av den sista milen paddling. Extraturen ut till Kurrholmens gamla krutlager, som också är en del av världsarvet, beskådas från kajaken. Väl inpackade i regnjacka och kapell går vi inte gärna ur sittbrunn. Fika består av lite choklad och vatten. I Kopparsundet vid halvön Skillingenäs slutar det regna och vid ankomsten till paddelklubben på Långö är det en behaglig men ganska kylig sommarkväll. 

– Det har varit ovanligt mycket regn för att vara Karlskrona skärgård och juni, konstaterar Krister. Men så är det ibland. Vädret går inte att styra och det är det som är det fina. 

 

Om Blekinge skärgård

Blekinge skärgård har hamnat lite i skymundan för de mer välbesökta skärgårdarna på väst- och ostkusten. Kanske beror det på att stora delar av skärgården, framför allt kring Karlskrona, länge varit förbjudet område för civila. Den militära närvaron i den gamla örlogsstaden är fortfarande tydlig men många av de avspärrningar som funnits är nu borttagna. Försvaret har tyvärr glömt och städa på sina håll, betongklumpar, bunkrar och stålkonstruktioner är ett ovälkommet inslag i naturen.

Man kan bokstavligt talat paddla runt Karlskrona, det är faktiskt häftigt. En paddling i stan är en mycket trevlig start eller avslutning på ett besök i skärgården och innefattar Borgmästarefjärden mitt i stan, förbi Brändaholmens kolonistugeområde, genom fiskehamnen, förbi örlogsvarvet och genom kanalen som delar Stumholmen och Trossö, Marinmuseet och några låga passager under bilbroarna. 

Unik är också stadens historia och bland annat Trossö, de södra delarna av Karlskrona är stämplat som världsarv av Unesco. Världsarv är även de gamla fästningarna Kungsholms fort, Drottningskärs kastell, Kullholmen med flera byggnader.

Just närheten till civilisationen är både en för- och nackdel med Blekinge. Det är lätt att komma ut till havsbandet. Startar du på Sturkö eller kanske i Torhamn så är du redan förbi de flesta stora öar och vips så har du horisonten framför dig. 

Det är stor skillnad på växtlighet och utseende på öar närmast fastlandet och de yttersta skären, som på så många andra ställen längs den svenska kusten. Men i Blekinge är det bara någon timmes paddling mellan ytterligheterna. Grönskande ekbetesängar, med eller utan kor och får, dominerar innerskärgården. Längst ut är det mera klippor och allra längst bort i sydost tronar Utklippan med sin fyr. Nästa anhalt söderut är Polen. Eller Bornholm om kompassnålen visar lite sydväst.

Nackdelen är att det inte finns så mycket öar att välja mellan. Trots runt tusen öar och skär känns skärgården liten. En klick fina och mer eller mindre bebodda öar ligger utanför Torhamn, och ett riktigt äventyr om man tar sig ända till Utklippan. De låga öarna lär inte finnas kvar så länge till om klimatforskarna får rätt i att havsnivån kommer att stiga en meter eller två. 

Väster om Karlskrona och det så kallade Listerbylandet ligger också en fin arkipelag med gröna öar, ängar och typiskt lummig innerskärgård. Ännu längre västerut ligger Hällaryds skärgård som liknar sin motsvarighet på Västkusten med mycket kala klippor och sten. Göudde och Danzingers gatt är en naturlig delare mellan Karlskronas skärgård och övriga skärgården i Blekinge. Här krävs det bra väder: En paddling på öppet vatten i nästan en mil innan det finns skydd för västliga eller sydliga vindar igen.

En tänkbar färdriktning, om det som brukligt blåser från väst eller sydväst, är att börja i Järnavik och uppleva skärgården där, sedan paddla vidare österut, förmodligen med vinden, och kryssa sig närmare Torhamn under fyra till sex dagar och avsluta på exempelvis campingen i Gisslevik längst i öster. 

Eller använd en helg och penetrera hela övärlden mellan Senoren och Utklippan. Här finns ett rikt fågelliv för den som är intresserad. Även fritidsfisket är bra. Havsöring är den mest eftertraktade fångsten under vår och höst men även gädda i vikarna och abborre i de grunda vatten som snabbt värms upp i sommarsolen. 

Möjligheten att välja start- och slutpunkt är väldigt goda och med bil är det lätt att anpassa turen efter väder. Västliga och sydliga vindar är de förhärskande längs Blekinges kust och det gör att det ofta hinner bildas ordentliga vågor på fjärdarna, även kring Karlskrona. 

Men öarna i Blekinge östra skärgård är också de mest solsäkra platserna i Sverige, tillsammans med Öland och Gotland. På Senoren odlas soltörstiga jordgubbar som hör till de första att mogna i Sverige. Öarna har broförbindelse och är riktiga paradis för den som vill bo i skärgården. Fritidsboende blandas med åretruntboende.

Spröda ljusgröna vasstrån skjuter upp ur det kalla vattnet. Våren är en härlig tid för paddling. 

Spröda ljusgröna vasstrån skjuter upp ur det kalla vattnet. Våren är en härlig tid för paddling. 

En paddling runt Karlskrona är en fin avslutning på en skärgårdstur. Se staden från vattnet och paddla in till Marinmuseet

En paddling runt Karlskrona är en fin avslutning på en skärgårdstur. Se staden från vattnet och paddla in till Marinmuseet

Krister Andersson funderar över regnet och den kalla våren. Krutförrådet på Kurrholmen tillhör världsarvet. 

Krister Andersson funderar över regnet och den kalla våren. Krutförrådet på Kurrholmen tillhör världsarvet. 

En ko i vassen. Boskapen är många på öarna räkna inte med att vara helt ensam. 

En ko i vassen. Boskapen är många på öarna räkna inte med att vara helt ensam. 

Stora Aspö är en strålande plats för nattläger. Kajakerna ligger uppdragna två meter från tälten. 

Stora Aspö är en strålande plats för nattläger. Kajakerna ligger uppdragna två meter från tälten. 

ARTICLE CREATORS
Writer
Outdoor, Skiing
Håkan Wike är frilansjournalist och fotograf med många år i branschen. Han har varit redaktör på restaurangtidningen Bon Appetit och arbetat som chefredaktör på Utemagasinet, Sveriges ledande friluftsmagasin.
read more
LATEST
MOST LIKED