SHARE
Älö i månljus lockar till paddling i natten. Ett härligt sätta att känna på nattnavigering.

Älö i månljus lockar till paddling i natten. Ett härligt sätta att känna på nattnavigering.

Smålands bästa skärgård

Misterhults skärgård har visat sig från sin allra bästa sida. Strålande väder, medvind nästan hela veckan, fina tältplatser, inga båtar och framför allt ett kul gäng att dela allt med. 

Owe Wiström har bott på Örö i större delan av sitt liv och han är full av historier om Misterhults skärgård. 

Owe Wiström har bott på Örö i större delan av sitt liv och han är full av historier om Misterhults skärgård. 

Tomas och Christian har precis provat eskimåsväng i det varma vattnet i viken. Tomas lyckades nästan, igen. Det brukar han göra. Christian satte rollen ett par gånger på rad. Vi tar en fika på klipporna. Njuter av solen och sammanfattar veckan. Ingen av oss vill åka hem till Stockholm och Uppsala. Det är bara en halvtimmes paddling till bilarna i Klintemåla. 

Elin och Tomas har paddlat en hel del förut och provat både västkust och östkust. Misterhult var en ny bekantskap tills för en vecka sedan. Hanna och Christian är nybörjare i långfärdskajak. Vana utemänniskor men just kajakpaddling i skärgården har det inte blivit något av förrän nu i sommar.

– Det var ju inte så svårt, skrattar Hanna när vi summerar veckan som varit. Även om vi mest bara behövde hålla ordning på oss själva och hänga med känns det verkligen som vi kan sticka iväg på egen hand nu.

 “Nej, det är inte svårt att paddla och Misterhult är en idealisk skärgård att börja i”

I Misterhult är det många öar, få farleder och nästan inga båtar. Det innebär skydd från hård och besvärlig sjö och nästan inga snabba båtar att behöva se upp för. Från fastlandet till ytterskären är det aldrig mer än en mil, en sträcka som även en ovan paddlare paddlar på ett par tre timmar.

Många av öarna är lätta att gå iland på och tältplatser finns det gott om. Det händer bara någon enstaka gång under vår kajakvecka att vi får prova några olika öar innan vi hittar en bra plats för tre tält.  Naturupplevelserna är en stor del av paddlingen, men det finns också andra upplevelser att komma ihåg. Människorna. 

– Det var kul att träffa Alvar Karlsson och även Owe Wiström och höra deras historier, säger Tomas när han tänker på vad han kommer ihåg från de senaste fem dagarna. Det är sällan jag och Elin gör den typen av stopp när vi är ute. Ofta är man ett gäng som paddlar och då håller vi oss för oss själva, så långt från bebyggelse och andra båtar som möjligt. 

– Det har varit himla kul att lära känna er, säger Elin och nickar mot Hanna och Christian. Att se ett nytt område är alltid kul, men att lära känna nya människor är ännu roligare. 

Fiskarhistorier

Allt började för lite knappt en vecka sedan. Dagen innan vi samlade ihop alla som nu sitter på klippan hann Tomas, Elin och jag med en sväng söderut. 

I hamnen på Marö träffar vi Alvar. Hamnen är fylld av små röda stugor uppblandat med nybyggda hus – som i nästan alla andra skärgårdsområden är situationen för de få bofasta kantad av utflyttning och sommarbostäder. I Misterhult finns det ett fåtal små vackra fiskesamhällen som idag är fyllda med sommargäster. 

– Det var en granne till mig som sålde sitt hus för fem miljoner, berättar Alvar Karlsson, ålfiskare på ön. Visst skulle jag säkert få bra betalt för mitt hus, jag köpte det för 30 000 en gång i tiden. Men var skulle jag ta vägen då? Jag har ju alltid bott här. Nu är det inte riktigt likadant längre, min fru gick bort förra året. Det är lite ensamt i huset. 

Ålfiskets framtid verkar oviss, menar Alvar. Inte bara för att det blir mindre ål, det finns inga ungdomar som vill ta över, säger han, medan han kastar iland sina redskap. 

“Det är ett slit. Att vara på sjön är hårt och tungt och livet i stan är betydligt bekvämare än här ute”​​​​​​​

Alvar har sedan länge passerat den ordinarie pensionsåldern och jag skulle gärna sitta ner och höra mera av hans historier. Men vi ska vidare för att hinna fram till vår mötesplats med Hanna och Christian senare på eftermiddagen.

En pratstund med de människor man paddlar förbi är en viktig bit av förståelsen för området, tycker jag. Men det är alltför lätt att tro att de som växt upp i området kan komma med tips på var man ska paddla eller ta vägen för natten. Min erfarenhet är dock att de ofta inte vet vad en paddlare tycker är bra, och många har också en helt annan inställning till skärgården. Hemmablindheten är ofta påtaglig. De älskar sin ö och sin skärgård, men vet egentligen inte varför. För dem är det en känsla, ett hopkok av upplevelser under alla dagar på året som inte går att dela in i konkreta tillfällen, platser eller ögonblick. Kanske är vi som är på tillfälligt besök alltför fokuserade på att krama ur det bästa på en vecka. 

Under förmiddagen har EIin, Thomas och jag snirklat oss runt i den södra delen av Misterhults skärgård som är betydligt mer skogbeklädd än den norra. Tallar av stora och små format, långa klippor och bara undantagsvis sommarstugor. Vi orkar inte ända ner till Oskarshamns kärnkraftverk utan vänder vid Kråkelund och paddlar norrut, över farleden och på utsidan av öarna, plus en extra lov för att inte komma alltför tidigt tillmötet. Vi hinner egentligen bara skumma igenom området men då har vi något kvar till nästa besök. Misterhult må vara litet, men man återkommer gärna. 

Vi möter upp Hanna och Christian på Vinö. Alla utom jag är nybörjare på Misterhult och den enda gemensamma nämnaren på den här veckan är jag. Det smyger sig gärna på en reseledarkänsla i den här typen av situationer, särskilt om gruppen är olika till lynne, humör och erfarenhet. Redan efter en kvart tillsammans inser jag dock att det här bara kommer bli trevligt. Rutin på att vara ute och en genuint positiv inställning till det mesta här i tillvaron, kryddat med nyfikenheten på Misterhult formar en homogen kvintett där det inte finns någon orkesterledare. Möjligtvis agerar jag en smula dirigent för att styra takten. 

Ålfiskare på Örö

Att mötet med Owe Wiström fastnar i minnet är kanske inte heller så konstigt. När det talas och skrivs om Misterhult, innebär det med få undantag att Örö ska besökas. 

Hon är lite trött på all uppmärksamhet när det är fullt upp, men samtidigt stolt över allt beröm som skrivits genom åren. 

Hos Wiströms går det att beställa en god middag, bo inomhus, basta eller bara ta en fika. Om tiden medger är ett samtal med Owe fyllt med goda historier och mycket humor. Owe fyller 65 år samma dag som vi träffar honom på Svinskär och majoriteten av de åren har han tillbringat på Örö som fiskare.

– Trivsamt, ja, men jag vet inte om det är så lönsamt, säger Owe och skrattar igen. Fram till någon gång på 80-talet var det huvudsakligen ålfiske. Nu är det 75 procent gästverksamhet, allt från båttransporter, boende, middagar, gruppsammankomster och folk som droppar in och vill köpa fika. 

Fisket är förstås en del av det och att servera tillagad fisk ger mer pengar än att sälja fisken till inköpare. Owe och Elisabeth serverar huvudsakligen egenfångad fisk. Mest ål. Ett ton per år blir det. 

– De flesta som smakar ål tycker att det är gott. Vi försöker lära upp en ny generation att äta ål, med ålagillen där vi serverar lite godsaker. Rökt ål och äggröra, eller ålmackor på grovt bröd, det är grejer. Ålpannkaka går bra till vuxna, kokt ål kan gå bra också. 

Ålpannkakan är Owes specialitet. Små ålar i panna med smet av ägg, mjölk och mjöl. Vi serveras en smakbit på klipporna men för mig är ändå ål den rökta ålen. Owe har en annan favorit.

– Senapsål, det är ål kokad i grädde och senap. Det finns inga viktväktarrecept på ål, tyvärr, men det ska inte vara direkt farligt i alla fall. Även om jag brukar skoja och säga att ”alla våra kunder dör, det måste vara ålen som är giftig”. Ålätarna håller på att bli gamla och åltraditionen försvinner med dem. 

Owe träffar på många paddlare, även om han själv inte paddlat annat än en tygklädd läckande farkost som i huvudsak användes för att introducera barn till badande. De flesta han möter är trevliga och gör inte så mycket väsen av sig. Fler och fler paddlare söker sig ut i skärgården även vintertid. Några problem med det har Owe inte sett. 

“​​​​​​​En enda paddlare har vi räddat. Det var en doktorand på skräntärna som hade druttat i. Han var kraftigt nedkyld men vi satte honom på en pall i torkskåpet”​​​​​​​

I Misterhults skärgård finns allt, menar Owe. Skyddade områden där det går att paddla när det stormar, öppna havet när det är bra väder, och allt däremellan.

– Sedan beror det på vad man vill se. Vill man se sälar är det bara att se sig omkring. Vill man studera blommor finns det gott om arter på bland annat Örö. Roger som visar runt på ön idag har hittat mer än 600 olika växter. Vill man titta på varandra spelar det igen roll var man är.

Värmeslag

Det är sen eftermidag när vi lämnar Örö efter en promenad på naturstigen som går runt ön. En glass från Wiströms glassbox blir det också. Vi ger oss av norrut och korsar naturreservatgränsen ungefär samtidigt som jag börja känna mig yr, illamående och febrig. Synskärpan är dålig och jag måste blunda med ena ögat för att fokusera. Det är rejält varmt och på Svinskärs klippor näst intill olidligt varmt. Jag plockar fram extra vatten och febernedsättande tabletter för att kunna fortsätta. Håller jag på att bli sjuk eller är det värmen? Jag klär på mig en långärmad jacka som jag först doppat i vattnet, släpper ner kepsens solskydd och häller i mig ännu en halv liter vatten innan det känns något bättre. 

– Ska vi tälta här eller ta oss över fjärden och leta nattläger där? Innan Händelöp finns det några öar som kan vara bra. 

Ingen tvekar utan alla kommer överens om att två timmar inte är några problem. 

– Jag ångrade mig lite mitt ute på fjärden där, säger Hanna när vi väl klivit i land på Ringskär. Då började jag bli trött. Det var inte så mycket att välja på, men lika långt till kändes inte så roligt just då.

Dagarna och paddlingarna är ofta fulla med prat och skratt. Med nya människor att lära känna blir det sällan tyst. Samlingarna runt friluftsköken vittnar om olika föreberedelser och olika rutiner. 

Hanna och Christian ordnar sina måltider ganska snabbt och enkelt. Gärna halvfabrikat eller med inslag av helkonserv. Mycket som bara är att värma. Det går snabbt att bli mätt när man är hungrig. 

Elin är vegetarian sedan många år tillbaka. För henne och Tomas är det lite omständligare att laga mat; skära grönsaker, koka vatten, koka pasta, linser, bönor. Det tar lite längre tid och Christian och Hanna har ofta ätit klart när vi andra börjar äta. Trots att de lagar mat på Trangias gamla stormkök med t-sprit. 

– På paddling är det inget problem alls att vara vegetarian, säger Elin. Det gäller att tänka energi, vikt är inget problem. Grönsaker håller sig länge och det finns mycket bönor och linser på konserver också om man är ute länge. Linsgryta med röda linser, banan, nötter och curry med couscous till är en standardrätt som vi alltid äter. 

Krångel för Elin blir det egentligen bara när vi ska äta hos Wiströms som enbart serverar fisk, och på restaurangen på Idö, som inte har särskilt många vegetariska alternativ. 

På rymmen från Misterhult

Avstickaren upp till Idö i Tjusts skärgård och runt öarna där skiljer sig mot dagarna i Misterhult på många sätt. Ett strandhugg på Idö resulterar i en restauranglunch, ett besök i lotstornet och trängsel i sunden öster om Västervik. Det är en helt annan atmosfär.

– If you are a real sailor – start your engine now! hojtar kaptenen på turbåten till den tyska segelbåten som envisas med att segla förutan vind i det smala sundet mellan Spårö och Grönö.

Vi glider enkelt förbi den scenen på bara några meters håll och skrattar länge åt den kommentaren. 

Snart är vi tillbaka i en lugnare tillvaro, fortfarande norr om Misterhult och norr om Händelöp. Vi smyger längs skogklädda stränder i lä från den sydliga vinden. Det blir lite längre med omvägar men det går säkert fortare än att stångas i motvinden. Dessutom blir vi mindre trötta. 

Vi vänder söderut, fortfarande i skydd av öar, och hinner ända ner till Långskär innan mat- och sovklockorna börjar ringa. 

– Jag blir rätt grinig när jag inte får mat, erkänner Hanna. Men det är nog mest Christian som märker det. Då får han stoppa i mig en chokladbit så går det ett tag till. 

Lägerplatsen är inte optimal. Gott skydd mot sydväst men helt öppet österut. Vi lagar mat, förankrar tälten noga och slår oss sedan ner i en liten vindskyddad grop och pratar friluftsliv.

– Förut tyckte jag att varje tur skulle vara ett litet helvete, säger Tomas och skrattar nästan förläget. Jag skulle paddla en viss sträcka, gärna väldigt långt. Och gärna i motvind. Men nu tycker jag faktiskt att det är riktigt okej att ta en lång lunch bara för att man vill det. Jag kanske håller på och bli gammal. 

Jag kan tänka mig att Elin inte haft det så lätt alla gånger, när Tomas bekänner sin gamla prestationsorienterade inställning. 

Typiskt killar. 

– Jag var rädd att jag skulle sinka er andra den här veckan, säger Hanna, eftersom jag är den som paddlat minst. 

Typiskt tjejer.

Världens bästa plats

Svängen in mot Helgerum visar sig vara ett ganska tråkigt beslut. Här ligger stugorna på rad. Strandlinjerna är långa och ser ganska likadana ut, utan de små öar vi vant oss vid. Å andra sidan upptäcker vi när vi åter tar oss ut i Misterhults skärgård att det är här ute bland smala sund och små öar vi vill vara. 

– Men den där lilla avstickaren upp i viken var kul, säger Christian. Och det är kul att se olika saker. Det är inte paddlingen över fjärdarna jag kommer att komma ihåg. 

En tur runt Eknö skulle ha varit bättre, tänker jag, samtidigt som vi paddlar förbi ännu en fågelskyddsskylt. Men nu vet vi det. 

Området i västra delen av naturreservatet är fullproppat av fågelskydd, som trevligt nog inte gäller längre eftersom det är mitten av juli. Efter den 10 juli öppnar sig nämligen en ny skärgård för paddlare. Klippiga öar, ofta ganska höga, med de karakteristiska tallarna högst upp. På håll ser vi Svinskär som vi paddlade förbi i början av veckan. Runt nästa udde öppnar sig en ny vy, ett område som jag missat två gånger tidigare och som vi nu hittar mer av en slump, under en omväg mot ett planerat nattläger. Utsikten från höga Svinklubben är underbar. Jag klänger runt på klipporna och känner mig som en glad tioåring. Där ser jag udden vi ska till. Det måste vara norra Älö. 

Det visar sig vara en idealisk tältplats med flata svagt sluttande klippor och massor av plats för våra tält. Platsen förlorar sin topp-ranking som ”världens bästa” när jag upptäcker ett gäng långhåriga highland cattle-kossor i skogen. Det utbrister en diskussion om de är ilsknare än andra kossor. Djuren verkar dock dra sig bort och vi beslutar oss för att bli kvar. En roddbåt med personer som inte vill hälsa på våra ”hej” och ”god kväll” ror fram och tillbaka några gånger och spanar mot oss. Utan att säga något. 

– Det kanske inte är kossorna vi ska vara rädda för i första hand, säger jag och får svar med ett skratt från resten av gänget. 

Den här kvällen går vi inte och lägger oss samtidigt. Christian och Hanna kryper ner i sovsäckarna först och vill inte stiga upp när jag föreslår en paddling i det fantastiska månskenet. Vi blir tre som nästan andäktigt kliver i kajakerna och paddlar så tyst och stilla vi kan längs Älös östra sida. Mitt i farleden, men vi är ensamma. Vattnet är som en spegel och Misterhult seglar upp som världens absolut bästa plats på jorden. 

Kaffet är urdrucket, ballerinakexen uppätna och månskenspaddlingen gjorde vi för ganska precis tolv timmar sedan är ett behagligt minne. 

Vi sätter oss i kajakerna en sista gång. Glider in i Klintemålas hamn igen och packar ur kajakerna, in i bilarna och vinkar adjö åt både Misterhult och våra nya vänner. 

 

Misterhult

Den småländska skärgården i Misterhult naturreservat är en favorit för många paddlare. Avsaknaden av fritidsbåtar och det stora antalet öar som gör det möjligt att i stort sett vara själv, även mitt i semestertider. 

Området är 18 kilometer långt och 8 kilometer brett på bredaste stället och sträcker sig från Kråkelund i söder till Klåvskär i norr, i höjd med Blankaholm på fastlandet. I Blankaholm går det också att sätta i kajakerna och här finns parkering, campig, ett hamncafé och gästhamnsservice. Bäst utgångspunkt är däremot Klintemåla.

Misterhult ska njutas långsamt, under åtminstone en lång helg, tre dagar, med besök både bland de kala ytterskären och de tallskogsbeklädda öarna längre in. Norr om Misterhult tar Tjust skärgård vid. Utöver naturreservatet Misterhult kan paddlingen upp mot Västervik rekommenderas. Här är fjärdarna dock lite större, öarna mindre till antalet och farlederna för fritidsbåtar frekvent trafikerade, även av turtrafik. 

I naturreservaten får du tälta men i övrigt gäller försiktighetsprincipen. Ingen eld, inga lösa hundar, inte bryta kvistar, skräpa ner eller plocka blommor. 

Fågelskyddet däremot innebär en hel del begränsningar före den 10 juli. Fåtalet öar har förlängt skydd till den 31 juli. Sälskyddet gäller året om, men dessa områden ligger längst ut i skärgården och är med tanke på att det bara handlar om små kobbar och grund heller inte särskilt intressant att besöka. Sälen däremot bryr sig inte om de skyddade områdena och du kan ibland se säl så långt in som vid Svinskär. 

Fritidsstugorna är få i naturreservatet. Tältar gör du med få undantag på klippor. Ett tjockt och skönt liggunderlag och möjlighet att förankra tältet på stenhällar är ett måste. Ofta finns det stenar att använda som förankring men en liten klätterkil, eller liknade som finns i marina butiker för båtförtöjning, är ett bra tillbehör att ha med sig i kajaken. 

Misterhults skärgård är liten. Det är alltid nära till både skyddade öar och öppet vatten. 

Misterhults skärgård är liten. Det är alltid nära till både skyddade öar och öppet vatten. 

Alvar Karlsson på Marsö fiskar ål. Det är mindre fils och mindre ål och det blir mindre fiskat på gamla dar. 

Alvar Karlsson på Marsö fiskar ål. Det är mindre fils och mindre ål och det blir mindre fiskat på gamla dar. 

Stora Själholmen strax söder om Svinskär bjuder på terrassboende. Öarna runtomkring skyddar kajakerna från vågsvall. 

Stora Själholmen strax söder om Svinskär bjuder på terrassboende. Öarna runtomkring skyddar kajakerna från vågsvall. 

Många av det yttre skären sticker nätt och jämnt upp över vattenytan. Underbara att rasta på fina dagar. 

Många av det yttre skären sticker nätt och jämnt upp över vattenytan. Underbara att rasta på fina dagar. 

Uppfriskande morgondopp är aldrig långt borta när du paddlar. Ringskär söder om Händelöp är inget undantag. 

Uppfriskande morgondopp är aldrig långt borta när du paddlar. Ringskär söder om Händelöp är inget undantag. 

ARTICLE CREATORS
Photographer, Writer
Outdoor, Skiing
Håkan Wike är frilansjournalist och fotograf med många år i branschen. Han har varit redaktör på restaurangtidningen Bon Appetit och arbetat som chefredaktör på Utemagasinet, Sveriges ledande friluftsmagasin.
read more
LATEST
MOST LIKED