SHARE
Mauna Kea, världens högsta berg mätt från foten av ett berg till dess topp. Men "bara" 4205 meter över havsytan.

Mauna Kea, världens högsta berg mätt från foten av ett berg till dess topp. Men "bara" 4205 meter över havsytan.

På skidor ner för världens tre högsta berg

Äventyrsfotografen Fredrik Schenholm fick extremskidåkaren Tormod Granheim att klättra nya berg efter triumfen och tragedin på Mount Everest.

Tomas Olsson åker skidor med Mount Everest som fond under en bergsklättring på grannberget.

Tomas Olsson åker skidor med Mount Everest som fond under en bergsklättring på grannberget.

Det var den bästa dagen i mitt liv. I fyra år hade jag förberett mig genom att klättra några av de högsta bergen i världen och åkt skidor ner för några av världens brantaste bergssidor. Jag har svårt att glädja mig vid tanken. För det var också den värsta dagen i mitt liv.

Efter att ha klättrat kontinuerligt i 24 timmar från lägret, 6400 meter över havet, som klättrare kallar Advanced Base Camp, stod jag med skidorna på fötterna, på toppen av Mount Everest – världens högsta berg.
Två timmar senare bröt Tomas Olsson ena skidan och kort därefter föll han, då firningsankaret lossnade från berget. Jag var ensam 8500 meter över havet. Min syrgasmask var trasig, det mesta av vår klätterutrustning försvann med Tomas, inkluderat en av mina isyxor, som hade varit en del av firningsankaret. Den svarande tystnaden när jag tryckte in push-to-talk-knappen: “Tomas, var är du?” skar i hjärtat. Från nordpasset på 7100 meter kunde jag senare höra fotografen Fredrik Schenholm, som scannat bergssidan genom sitt 400 millimetersobjektiv.
 —Tormod, var är Tomas?
Rädd för mina egna känslor tryckte jag in knappen och svarade:
 —Jag vet inte —men jag var rädd att allt hopp var ute för Tomas.

Jaktpiloter kallar det “Helmet Fire” när pressen runt om dom blir för intensiv. När de inte längre klarar av att observera, orientera, besluta och utföra – den konstanta beslutsprocess som är en förutsättning för att prestera i krävande miljöer.

Mitt eget mantra hade jag lärt av backhopparen Lasse Ottesen, jag fokuserade nu på en sak: arbetsuppgifterna. Att stå mitt på skidorna, oavsett vad som hände runt om mig. Oavsett underlag. Situationen var kritisk. Bara mina egna fokuserade beslut kunde säkert ta mig ner för berget.

Drygt 2000 klättrare hade klättrat Everest innan Tomas och mig. Men bara ett 50-tal människor hade klättrat upp till toppen via en annan led än normalvägarna, mer kända som Hillaryleden från Nepalsidan eller Malloryleden från Tibetsidan. På 8700 meters höjd, i höjd med “The third step” som är den sista krävande delen av Malloryleden, det vill säga mer än 100 meter över toppen av K2, hade vi svängt vänster in på en serie av hyllor som vi under vår planering döpte till balkongen.

Vi var nu på väg in mot en led som bara blivit klättrat av en handfull människor genom tiderna

En av dem var Reinhold Messner, som 1980 blev första person som klättrat Mount Everest helt själv, en prestation han utförde utan syrgas under en 4 dagars period. Detta var ingången till den stora ravinen som klättrare kallar Norton Couloiren, ett av få ställen på berget som har nog med snö för skidåkning. Couloiren skär igenom en del av den 3000 meter höga nordväggen. Den genomsnittliga lutningen är 55 grader.

Traversen över balkongen fyllde mig med glädje, men också respekt. Toppen av berget var aldrig vårt egentliga mål. I verkligheten var det början på vår riktiga utmaning. Under mina stålkanter försvann en brant konvex bergssida. Vetskapen om att detta branta berg inte tolererar några fel hade funnits där sedan jag en januaridag för fyra år sedan sa ja till att vara med på denna utmaning.

Jag stod tillsammans med Tomas vid foten av Polska glaciären på det 6962 meter höga berget Aconcagua, efter en lyckad nedkörning av Amerikas högsta berg. Han tittade på mig med ett leende och sa:
 —Vi kan klättra höga berg, vi kan köra brant på skidor. Ska vi köra nordsidan på Everest?
“Hæ”, var allt jag kunde svara. Det har ingen gjort med skidor förut. Från världens högsta berg. Via en linje som många av världens bästa storbergsskidåkare hade provat, utan att lyckas. Vi gör det steg för steg, vi använder de kommande åren på föreberedelser, genom att gradvis klättra högre berg och köra brantare bergssidor.

Det verkar så logiskt. Så enkelt. Jag sa ja. Utan att veta var jag nu medlem i en exklusiv klubb. Bara 5% av alla människor på jorden har en plan som sträcker sig fem år in i framtiden. Långsiktiga mål ger större utdelning av livet. Respekten för bergen har alltid varit en del av mig. Under åren som gick, från det att vi bestämde oss för att åka till Everest, var det tydligt att Tomas hade samma respekt.

Höghöjdsklättring handlar om att vara proaktiv. Det handlar om att dricka innan du är törstig, klä på dig innan du blir för kall och förstå dig på vädret, så du kan vända innan stormen fångar dig högt upp på berget. En bit under balkongen går en av Tomas skidor sönder. Jag tror att detta förde in oss i en reaktiv fas. Vi tappade kontrollen. Messner, en av världens bästa klättrare, tog en och en halv dag på sig från toppen ner till foten av berget. Vi hade sex timmar på oss. Vi hade ingen bivacutrustning med oss. Vi var tvugna att nå en lägerplats innan solnedgången. Vår viktigaste resurs var fart. Men om Tomas inte kunde åka skidor så var vi utan fart. Att i knädjup snö försöka returnera tillbaka till Malloryleden skulle förmodligen kräva mer av oss än att fortsätta nedåt. Bara rörelse kunde rädda oss ur vad som höll på att utveckla sig till en katastrof. Under oss har vi en 15 meter hög, vertikal klippa och det är på toppen av denna som vi tar fram ett rep och gör ett firningsankare i snön. Helst hade vi gjort ankaret i berg eller is, men i de få sprickor vi hittade smulade berget sönder och det fanns ingen is i detta kalla, torra klimat. Utan en kontinuerlig rörelse mot vår lägerplats skulle vi dö en kall död när kombinationen av syrgasmaskkrångel, uttorkning och kyla blev för mycket för våra kroppar. Tomas firade sig ner. Det var ingen dramatik. Inget sista ord eller desperat blick. Tomas lät repet glida genom firningsbromsen precis som han gjort så många gånger tidigare. Minuter senare var han borta. För alltid.

Med skidorna på ryggsäcken klättrade jag ner 15-20 meter innan jag kunde börja åka skidor igen. Gradvis blev snötäcket tunnare och grå glaciärsis tydligare. På skarpa stålkanter gjorde jag stora svängar på det skiftande underlaget. Ryggmärgen styrde skidorna, som hela tiden måste ligga på stålkanterna om kontrollen skulle behållas. Många svängar skrapade fram den hårda grå isen. Varje gång jag kikade över axlarna för slough management kunde jag i ögonvrån se de mörka spåret över mig. Med vikten mitt på skidorna letade jag efter min vän, men det enda jag hittade var spår av hans fall som visade var han hade accelerarat nedför bergssidan. Då jag kom fram till hans isyxa var det en självklarhet att ta med den från berget. Isyxan är en klättrares mest personliga utrustning.

Jag var osäker på om vi någonsin kommer se Tomas igen

Jag satte isyxa på ryggsäcken och traverserade till höger in mot nordpasset. Där träffade jag Fredrik och de två sherpana som hade följt med för att filma oss högt upp på berget. Jag kände mig 50 år äldre och enormt sliten.
Vi hittade Tomas fyra dagar senare. Troligen omkom han före fallet stoppades, 1700 meter under firningsankaret där vi stod på tillsammans.

Fredrik fortsatte med sina geologistudier i Göteborg, jag åkte hem till Oslo där jag skrev en bok om Everest och tiden som ledde fram till den olyckliga dagen då Tomas och jag nådde toppen. Det tog lång tid att bearbeta upplevelserna på berget och det faktum att jag och Tomas aldrig mer skulle åka skidor ihop. Men tiden gick och jag smälte upplevelserna, och började filosofera om vad som krävs för att prestera på en hög nivå under krävande omständigheter. Tidigt 2008 frågade Fredrik om jag vill följa med till Island. Han skulle resa och fotografera på ön i norra Atlanten och behövde en som kunde skriva en text till bilderna.

Mötet med ön var en mäktig upplevelse. Skidåkning är inte en vanlig aktivitet i detta blåsiga land mellan Europa och Grönland, där kondenserat och kokande vatten skjuter upp ur jordens inre. Vi var på vulkanisk mark och Fredrik fick en ide: Han föreslog att vi under vintern skulle besöka några av världens mest aktiva vulkaner. Detta skulle också leda till något lite lustigt – under projektet skulle jag åka skidor ner från världens tre högsta berg. Toppen på Mount Everest ligger som alla vet högst över havsytan, 8850 meter . Men ur ett geologiskt perspektiv finns det fler referenspunkter.

Bromsarna skriker två timmar söder om Ecuadors huvudstad Quito. Expressbussen bromsar och stannar, vi hoppar av i samma ögonblick. Snart har vi våra två stora ryggsäckar, och skidbagen som skiljer oss från alla andra resande i detta land. Så fort bagagedörren är stängd så gasar chauffören. Den accelererande bussen försvinner i ett moln av billig, dåligt förbränd diesel. Vi är mitt i den delen av Anderna som kallas för Vulkanavenyn. Vi har varit i Ecuador en tid, gradvis har vi klättrat högre och högre. Nu är vi på väg till den 5897 meter höga vulkanen Cotopaxi för att avsluta acklimatiseringen inför vårt försök på Chimborazo, världens högsta berg, mätt från jordens kärna.

På grund av jordens rotation är inte jordklotet perfekt runt, utan snarare elliptiskt. Omkretsen är störst vid ekvatorn. Detta gör att Chimborazo, som bara ligger en breddgrad söder om ekvatorn, är 2168 meter närmare stjärnorna än Mount Everest. Chimborazo ligger 6384 kilometer från jordens mittpunkt.

Vi når toppen strax efter soluppgången. Enorma mängder fuktighet som har kondenserats under natten vaknar till liv och stryker berget i form av en slöjtunn dimma. Sikten är dålig. Fredrik och jag blir stående på toppen. Vi vill se den 300 meter breda kratern som är dold i dimman. Vi blir stående på toppen, avvaktande.

Jag går lite närmare, fram till en liten kulle precis innan kanten till den djupa kratern. I samma ögonblick lättar dimman en smula, och jag hör Fredrik ropa:
 —Kolla, vulkanutbrott!
Först tittar jag ner i Cotopaxis inre, men ser ingenting. Tur, tänker jag. Men Fredrik pekar mot horisonten, och därborta reser sig en enorm askpelare flera kilometer upp mot himlen:
 —Det är Tungurahua! Hon har utbrott!
Bakom oss ser vi Chimborazo, och till vänster en flera kilometer hög askpelare som skjuter upp ur Tungurahua, en av världens mest aktiva vulkaner. Spontant lyfter jag skidorna över huvudet och skriker:
 —Fett, otroligt fett!
Jag hör hur slutaren i Fredriks kamera får jobba, men lika plötsligt som han fick syn på utbrottet är det borta, gömt i den ogenomträngliga dimman. Det är på tiden att sätta på sig skidorna och bege sig neråt.

Skidåkningen nedöver bjuder på omkring 1000 höjdmeter i relativt brant terräng, det mesta på en permanent glaciär som täcker toppen. Skidåkningen är brant nog för att vara krävande, men riktigt svårt är det aldrig.

Vi reser till turistorten Banos som ligger i skuggan av Tungurahua. För några år sedan blev hela byn evakuerad då Tungurahua hade en serie av utbrott, men nu är vardagen tillbaka i orten som fått sitt namn av alla varma källor man kan besöka. Orten är väl medveten om faran med vulkanen och befolkningen är väl informerade om evakueringsplanerna. Efter två dagar vila beger vi oss mot Chimborazo. En taxi tar oss upp till 4800 meters höjd där vi sätter upp vårt tält under stjärnorna.

Några timmar senare, med stegjärn under pjäxorna och skidorna på ryggsäcken, börjar klättringen brant uppåt. Leden traverserar in på en rygg som leder mot toppen. När jag når ryggen känner jag vinden träffa mig med enorm kraft. Jag är långt före Fredrik, som sliter med ett av de största problemen klättrare ofta upplever: magen. Jag går ner några meter, i lä från vinden, och inväntar Fredrik. Vi kommer överens om att var och en håller sitt eget tempo mot toppen. Jag känner att formen är bra, två timmar senare tar jag mig över ett sista krön, bara för att inse det kartan redan visat “Att den verkliga toppen ligger nästan en kilometer bort”. En bred rygg separerar mig från den verkliga toppen. Spåren från andra klättrare som besökt berget stoppar här. Jag spårar själv i lössnön på nästan 6300 meters höjd. Jag saknar Mp3-spelaren. När jag når toppen och kan ta mig en titt på andra sidan ser jag, att även idag, skjuter Tungurahua en stor askpelare upp mot himlen. Jag tänker på geologen Fredrik. Han måste se detta. Jag tar fram radion.
 —Fredrik, skynda dig till toppen. Du måste se detta, det är helt fantastiskt!
Orden rinner ur mig, men jag får inget svar. Det stora krönet mellan oss har placerat Fredrik i radioskugga. Snart ser jag han, jag går ner lite från toppen för att ge lite uppmuntran. Tillsammans går vi till toppen, och samtidigt skjuter en ny askpelare mot himlen, denna gång från vulkanen Sangay. Fredrik får ny energi av all den vulkaniska aktiviteten, stämningen på toppen är fantastisk. Vi står tillsammans och tittar på utbrotten som fort bygger upp stora askmoln på himlen. Askan från vulkanerna blandar sig med molnens vita fuktighet och ett täcke av grått ljus försvinner söderut. Det är dags för skidåkning.

Skidåkningen neröver är inte helt enkel. Sol och kyla har packat in berget i hård skare, ibland blir det knappt spår i snön, och ibland bryter skidorna igenom. Den nedre delen bjuder på sommarsnö, här ligger solen på och gör snön varm och mjuk. Jag pinar på för att undgå att smältande seracer och istappar ska falla ner i mitt huvud. Under oss ligger ett tätt molntäcke. Vi åker skidor ner från himlen.

En plym av ånga skjuter mot himlen. Från jordens inre rinner smält sten – lava, rätt ut i havet. Vi är på Hawaiis Big Island. Stelnad lava har spärrat vägen vi kom körande på, bilen är parkerad och vi stirrar fascinerat på utsikten framför oss. Fredrik förklarar entusiastiskt:
 —Du vet att du tittar på en skapelseprocess.
Var det så här öarna på Hawaii blev till? Ja, men inte bara det.

Det är tack vare vulkanerna vi har vår unika atmosfärsammansättning

Långt under oss ligger en hotspot. Magma som kommit upp till jordytan från denna hotspot har bildat öarna som utgör Hawaii. På grund av rörelser i kontinentalplattorna rör sig öarna några centimeter nordväst varje år, och långt in i framtiden kommer nya öar att bildas öster om dagens öar. Mätt från foten av vulkanen, som ligger långt under Stilla havets vattenyta, till toppen av öns högsta punkt är det mer än 10.000 meter. Mount Everest reser sig 4650 meter över sin fot i Nepal.

Vårt första mål som vi besöker för att acklimatisera oss, är sköldvulkanen Mauna Loa, en vulkan som varit aktiv de sista 700.000 åren, och som stiger med 11 centimeter per år på grund av den varma magman som utvidgas i vulkanens inre. Ett utbrott väntas inom snar framtid. Vulkanen titulerar med “Världens största berg”, mätt i antal kubikmeter med sina 80.000km3. Mätningar görs konstant av geologer på Hawaii och det är tryggt att gå mot toppen, en mils vandring och cirka 1000 höjdmeter.

Det är en lätt vandring på ett stenigt underlag som närmast är levande. Ständigt nya strömmar av lättflyttande lava har runnit ner för vulkansluttningarna. Därför är vulkanen riktigt platt och även om det finns snö på toppen så lämnade vi skidorna i bilen. Den stelnade lavan har en glasaktig skorpa på sig, porös som en schweizerost. Med de varma dagarna och kalla nätterna på 4000 meters höjd vittrar denna skorpa fort. Varje steg både låter och känns som att man går på knäckebröd. En lång vandring tar oss till toppen av vulkanen. Mot norr kan vi se Mauna Keas vita topp, dit ska vi, och då är samlingen komplett. Det är en underbar känsla, drömmen kommer att bli till verklighet.

Mauna Kea är på många sätt ett speciellt ställe. 4207 meter över havet är det så kallt att isen från sista istiden fortfarande ligger som permafrost djupt inne i den inaktiva vulkanen. Några hundra meter under toppen ligger Lake Waiau, isen under sjön hindrar vattnet att dräneras genom den porösa vulkanen. För Hawaiis urbefolkning är vulkanen helig, de trodde att ett barns liv blev förlängt om navelsträngen blev offrat till Lake Waiau. På toppen av Mauna Kea är man över 40% av jordens atmosfär och 90% av atmosfärens fuktighet. Detta skapar perfekta förhållanden för rymdobservationer. Subaru, Keck och AMiBA är bara några av namnen på de högteknologiska observatorierna här.

Vulkanen består av en serie av askkoner, eller små fristående kratrar. Geologer har hittat nästan 100 av dessa käglor. På skuggsidorna hittar vi kall vintersnö, men på sidorna solen ligger på är det sommarsnö, eller ingen snö alls. Vandringen upp till toppen från bilen är inte lång, jag har tagit mig friheten att byta ut randoneepjäxorna till riktiga alpinpjäxor. Fredrik går före mig till toppen, han vill ta lite bilder på mig när jag går mot toppen – den sista i en samling av tre. Det känns bra att komma efter. Att gå i sitt eget tempo. Jag blickar ut mot alla cinderkonerna, landskapet ser ut som en enda stor lekpark. Jag tänker tillbaka på de andra två högsta bergen. Saknaden av Tomas jag äntligen funnit ro med. Det hårda arbetet som tagit mig hit. På de människor och företag som hjälp mig på vägen. Känslorna är starka. Jag tänker på vänskapen med Fredrik, jag har lust att sätta ord på det, men män kan inte utan vidare förklara för andra män hur vi uppskattar varandra.

Kanske min blick är förklaring nog? Han ser mig genom sökaren på kameran, men så sänker han högra armen, och här, på ett av världens tre högsta berg ger vi varandra en stor bamsekram.

Tormod Granheim på väg upp mot toppen av den aktiva vulkanen Cotopaxi i Ecuador. 

Tormod Granheim på väg upp mot toppen av den aktiva vulkanen Cotopaxi i Ecuador. 

Kalla nätter och varma dagar. Frosten ligger tätt på tältduken i foten av Chimborazo.

Kalla nätter och varma dagar. Frosten ligger tätt på tältduken i foten av Chimborazo.

Vulkanen Chimborazo, världens högsta berg mätt från jordklotets mitt till en topp.

Vulkanen Chimborazo, världens högsta berg mätt från jordklotets mitt till en topp.

Skidåkning på Hawaii. Tormod Granheim åker skidor ner från en av många askkoner.

Skidåkning på Hawaii. Tormod Granheim åker skidor ner från en av många askkoner.

Sista bilden på Tomas Olsson och Tormod Granheim tillsammans. Strax efter bildögonblicket går det fel och Tomas faller ner för berget.

Sista bilden på Tomas Olsson och Tormod Granheim tillsammans. Strax efter bildögonblicket går det fel och Tomas faller ner för berget.

ARTICLE CREATORS
Photographer
Adventure & Expeditions, Skiing
Fredrik Schenholm is an award winning adventure photographer and an educated geologist. He does commercial and editorial work as well as teaching photography.
read more
Writer
Skiing
The guy who climbed Mount Everest in a day, and made the first ski descent of the north face.
read more
LATEST
MOST LIKED