Jan Mayen är fuktigt och kläderna blir ofta isbelagda.

Jan Mayen är fuktigt och kläderna blir ofta isbelagda.

Äventyr i arktis

Hur äventyrlig kan egentligen en guidad “standardresa” bli? Fredrik Schenholm och Martin Letzter ville pressa konceptet under en aldrig tidigare prövad vintersegling till vulkanön Jan Mayen i Norra Ishavet. Mycket riktigt fick de sig ett sjuhelsikes äventyr.

Klättergrejerna används helst med handskar.  

Klättergrejerna används helst med handskar.
 

En organiserad äventyrsresa är ett intressant koncept. Att under ordnade former erbjuda betalande resenärer en unik och äventyrlig upplevelse utöver det vanliga.

"So far so good. Men det är här problemen samtidigt börjar hopa sig"

Om äventyret i sin själva natur är oskriptat, och bygger på ovissheten om vad som skall hända härnäst samt i förlängningen hela företagets och projektets lyckande eller misslyckande, kan man svårligen organisera, planera och sedan regelbundet guida dessa resor efter noga framtagna körscheman. Eller?

Om målet är att få en speciell och unik upplevelse, förtar inte känslan av att så många före, efter och parallellt med en köper sig samma typ av unika äventyr? Eller?

Om den fysiska utmaningen och faran skall vara en extra krydda i denna typ av upplevelse, för att ge mig som resenär den fulla känslan av genomförande, kan man då leva med vetskapen att resebolaget alltid försäkrar sig om att min säkerhet aldrig hotas. Eller?

Utanför norra Islands kust, måndag, 03.00
”Ohh my god, hold on to something, we’re gonna strand!”. Orden ingen charterturist vill höra i en 40 knops storm, omgiven av becksvart 0-gradigt vatten och 4 meters sjö, yttrades nu med vild och chockartad inlevelse av vår guide Runar.

Det är en tuff segling från Island till Jan Mayen.  

Det är en tuff segling från Island till Jan Mayen.
 

Sittandes under däck med fulla seglarställ och räddningsvästar på, högg vi tag i masten samt varandra och väntade på den stundande smällen.

"Fångade inuti det ekande skrovet hörde och kände vi kollisionen med all önskvärd tydlighet"

Knastret av glasfiber som slits upp och av sten som knäcks när den en gång så stolta 60-fotaren Aurora hjälplöst upprepade gånger kastades mot klipporna vid vågbrytaren innan vi äntligen sköljdes in i hamnen, missade ett par större fiskefartyg och återigen drev upp på land, denna gång mot kölens ljudliga klagan och knäckande, innan vi med stark slagsida kom till ro uppspolade på land.

Några månader tidigare
I januari i år fick den notoriske vulkanjägaren och geologen Fredrik Schenholm höra att de norska myndigheterna beslutat sig för att stänga vulkanön Jan Mayen i Norra Ishavet för allmänheten (inte för att ön, utan varken hamn, ordentlig landningsbana och med sina 4.2 soldagar per år verkar ha attraherat så stora skaror turister hittills). Fast besluten att hinna fotografera den 2277 meter höga vulkanen Beerenberg, som formar största delen av ön, innan det skulle bli svårt på riktigt, beslöt han sig genast för att åka dit. Att Beerenberg även bjuder på norra Europas längsta oavbrutna skidåk från toppen av kratern och hela vägen ned till havsnivå, blev en extra bonus som snabbt samlade en liten trupp inbitna skidåkare kring projektet.

Det enda sättet att ta sig ut till ön vintertid (om man inte har tillgång till en Hercules med dubbdäck) är sjövägen. Därmed kontaktades Borea Adventures på Island, för att hjälpa till att organisera logistiken. Med den 60 fot långa segelbåten Aurora hade besättningen bestående av Siggi och Runar tidigare organiserat turer till Jan Mayen under sommarhalvåret, men beslutade sig efter viss övertalning att göra ett försök även vintertid. På detta sätt kom det sig alltså att vi tidigt under 2011 sammanstrålade i Dalvik på norra Island för att på gott och ont pusha konceptet äventyrsresa i Arktis.

Legio var de som sade att det var korkat. Många var de som avrådde. Och otaliga de som sa att vi inte skulle komma fram. Norra Ishavet är, kanske speciellt vintertid, ett ogästvänligt hav med lynnigt humör och oförlåtande sjö. Kombinerat med Jan Mayens hårda strandlinje, brist på lä och avsaknad av infrastruktur såsom hamn, skulle vi sannolikt aldrig ens kunna komma iland. Vi gjorde det i alla fall. Det är bara så vi är funtade.

Island, fredag, 16.00
Vädret var strålande då vi kastade loss från Island för den 400 sjömil långa seglatsen norrut. Vid oförtjänt gott mod och oförstående för alla goda råd vi mottagit, prisade vi vår företagsamhet och goda omdöme som fått oss att genomföra denna resa. Sedan tog fjorden slut och havet, vidderna och vågorna tog vid. Inte mer än en lätt arktisk bris hjälpte oss norrut, men de 2 meter höga vågorna började ändå snabbt ta ut sin rätt.

"Det sägs att Herren vakar över barn och idioter"

En efter en försvann vi tappra sjöbjörnar ned under däck och in i kojerna. Maginnehåll tömdes överbord, i toaletterna och i middagsgrytan, innan de första timmarnas sjösjuka övergick till postafenbaksmälla och den sedvanliga seglarkoman. Distanser avverkades, minuter blev till timmar och timmar till dagar. Inte mycket blev gjort. Is hackas under okarakteristiska stunder av företagsamhet bort från däck och mindre livskraftiga besättningsmedlemmar matades med lättsmält mat. Det var kallt, fuktigt, och blött. Allt rostade. Stainless visade sig vara en bluff, då både japanska mästerkocksknivar och våra oförstörbara karbinhakar, quickdraws, och skidor, inköpta för en mindre förmögenhet, ramlade sönder efter bara ett par dagar.

Jan Mayen, söndag, 18.00
Efter 50 timmar siktades slutligen Jan Mayens välkända konformade profil vid horisonten. Det skulle dock krävas ännu en natt liggandes för ankar i

Landstigningen på Jan Mayen.  

Landstigningen på Jan Mayen.
 

Stationsbukta tills vinden och vågorna lagt sig tillräckligt för att göra en landstigning möjlig. En gummijolle blåstes upp och iklädda vattentäta överlevnadsdräkter som skydd mot det minusgradiga saltvattnet började manskap och utrustning långsamt slussas över in till stranden.

"Guiden Runar fick förtjäna dagspenningen då jollen flera gånger kapsejsade i de brytande vågorna vid stranden"

Allt medan kapten Siggi förtjänade allas vår respekt då han förkunnade att han lojalt kommer stanna på Aurora medan vi likt skeppsbrutna kravlade iland på Jan Mayen för att slå upp våra tält, prisandes lyckan i att ha fast mark under fötterna, medan Auroras mast imiterade en pendel ute till sjöss.

Jan Mayen, tisdag, 05.00
Vi vaknade i sann alpin tradition okristligt tidigt och lämnade efter en stärkande frukost lägret vid 7-tiden. Sin vana trogen bjöd inte heller denna dag Jan Mayen på någon sol, utan vi inledde klättringen uppåt i white out förhållanden och med en rå och fuktig sidvind som snabbt isade ned både utrustning, kläder och manskap. Med ett ständigt skrapande för att hålla detta ispansar från att byggas upp på våra goggles rörde vi oss på hudarna sakta upp genom molnbankarna, över Beerenbergs klassiskt konformade profil. Efter 1200 effektiva höjdmeter, vilket i normala fall hade inneburit en hederlig dagstur och tid att vända nedåt, hade det istället blivit dags för lunch. I en mysig vindgrop gick åsikterna isär om huruvida vi någonsin skulle komma ur molnmassorna och kunna se själva toppen, medan den fjäderlätta Primus micronbrännaren fyllde upp våra vattenflaskor och höll vår skara av 9 åkare hydrerade, mätta och på gott humör trots det bistra vädret. Retsamt nog bröt vi bara någon timme och ett par hundra höjdmeter senare igenom den tjocka molnväggen och kom ut under sol, bar himmel och vindstilla förhållanden. Skinnandes uppför mot Beerenbergs topp, trädde vi in i en oas av stilla och vackert väder medan den kalla ishavsvinden fortsatte att piska upp skum på vågorna ca 1600 meter under oss.

Med klar sikt upp över berget riktade vi in oss på toppyramidens sydsida, knöt in oss i rep och traverserade österut över en av Beerenbergs många glaciärer tills vi slutligen kom in i en brant och vid gryta som ledde hela vägen upp till kraterkammen. Då lutningen steg upp mot 45° byttes stighudar mot stegjärn och skidorna fästes på våra ryggsäckar. Med två replag avancerade vi växelvis uppåt under 4 timmar, medan energireserverna började tryta samtidigt som solen långsamt sänkte sig ned mot horisonten.

Strax före solnedgången, och efter totalt 11 timmars klättring nåddes kraterkammen och vi såg för första gången havet 360° runtom oss. Ytterligare en timmes vandring längst den exponerade kammen ledde oss slutligen upp mot den snöbollsformade toppunkten på Nordeuropas högsta aktiva vulkan. Denna dag såg vi dock till Fredriks stora förtret endast ett stilla hav av is inuti den stora kratern. 

Sista biten mot toppen går längs kraterkanten av Beerenberg.  

Sista biten mot toppen går längs kraterkanten av Beerenberg.
 

Johan Engebratt njuter av skidåkning i kvällsol ner från toppen av Beerenberg.  

Johan Engebratt njuter av skidåkning i kvällsol ner från toppen av Beerenberg.
 

Stärkta av solens sista strålar klickade vi i bindningarna och riktade skidspetsarna söderut. Den hårda och isiga snön vid kusten hade under dagsmarschen uppåt bytts ut mot något som bäst kunde liknas vid vårsnö, och bjöd på utmärkt fäste under de inledande branta sluttningarna. I utgången av grytan tilltog farten och svängarna breddades medan våra skidor snabbt konsumerade de hårt förvärvade höjdmetrarna ned mot molnbarriären som alltjämnt höll Jan Mayen i sitt grepp.

Hjälpta av teknikens under kunde GPSen ta över navigationen där ögonen svek oss, och lotsade oss över glaciären tillbaka ned till lägret. Med målet uppnått, 13 timmars effektiv tid i pjäxorna och ett gott dagsverke under bältet, kunde vi utan att skämmas ta för oss lite extra av middagen och kalla det dag.

Jan Mayen, torsdag 18.00
Efter att onsdagen och torsdagen tillbringats med kortare och regniga toppturer på Jan Mayens mindre toppar i väntan på att sjön återigen skulle lägga sig tillräckligt för att låta oss retirera ut till Aurora med jollen, brast slutligen Siggis tålamod. Svärandes och spottandes iskallt saltvatten trotsade han sjön och ett antal kalla dopp medan vi åter iklädda våra torrdräkter kämpade med att hålla oss själva och våra skidor flytande medan brytande vågorna och vinden tävlade om att göra vår avresa från ön så komplicerad som möjligt. Vid 20-tiden på kvällen var vi slutligen åter samlade ombord, och flyttade oss ett par sjömil söderut in i Valrossbukta för att försöka finna lä för natten.

"Även Herrens tålamod med unga och korkade har uppenbarligen sina gränser"

Ett lekande norrsken över tältlägret.  

Ett lekande norrsken över tältlägret.
 

Jan Mayen, fredag 10.00
Under de tidiga timmarna på fredagen tilltog vinden kraftigt i styrka medan radarbilderna visade på ett område med 40 knops vind rätt söder om oss och den kurs vi ville hålla tillbaka mot den isländska kusten. Frågan om vi skulle stanna för att vänta ut stormen eller försöka segla runt den avgjordes runt 10-tiden då den växande sjön plötsligt knäckte vår ankarkätting och började accelerera oss in mot stranden. Ej nämnvärt motiverade att bära det 35kg tunga reservankaret från aktern till fören över det nedisade däcket i den hurtiga sjögången bestämde vi oss för att ön förklarat oss persona non grata, och sade adjö.

Med endast en hårt nedisad yankee satte vi segel söderut och hoppades på det bästa.

"Det skulle visa sig vara misstag nummer 1"

Norra Ishavet, söndag, 18.00
Den som trodde att sjösjukan skulle bli mildare under hemvägen hade fel. Efter två och ett halvt dygns kämpande mot det lynniga lågtrycket som kastade 4 meters vågor över oss från sydost, bara för att sedan vrida över mot sydväst och slutligen rakt söderifrån, var inte enbart vårt maginnehåll på upphällningen. Motivationen, kraften och framför allt tiden började långsamt rinna ut. Med flyg bokade från Reykjavik tidigt på måndag morgon, visade GPSen efter 56 timmars sjögång fortfarande på styva 50 distans till kusten. Än mer alarmerande var dock loggens ihärdiga klagan om negativ fart då kastvindar på uppemot 100 knop visade sig vara mer än en match för Auroras dieselmaskin. Prioriterandes våra flygstolar över vår heder fattades slutligen beslutet att kalla på hjälp. Det skulle visa sig vara misstag nummer 2.

Norra Islands kust, måndag 02.59
Efter att ha ropat upp en lokal fisketrålare på VHF:en fick vi vid 22-tiden visuell kontakt med fartyget som trotsat stormen för vår skull och just tillbringat 2 timmar med att forcera vågorna ut mot vår position. Betydligt kortare än våra nära 19 meter, fylldes vi direkt av medlidande för den tre man starka besättningen som nu kastades runt i den hårda sjön för vår skull. Segel fälldes och efter ett imponerande manövrerande lyckades vi fånga en nära 100 meter lång bogsertamp och påbörja den mödosamma resan tillbaka mot den isländska kusten. Med Auroras motor arbetandes på fulla varv, understödd av trålaren lyckades vi slutligen framåt de tidiga morgontimmarna nå fjorden. Med en hamn nu inom räckhåll, kommunicerades ett hjärtligt tack för hjälpen och bogserlinan kapades. Stressade, pressade och trötta slog vi ej av på gasen utan fortsatte på höga varv in mot hamninloppet. Det skulle visa sig vara misstag nummer 3.

Hjälpta av en våg medan trålaren uppenbarligen slagit av på takten för att underlätta inhämtandet av den tjocka och tunga bogsertampen, måste vi i mörkret och den skummande sjön ha kört över densamma, och hörde motorn kapitulera med ljudligt stön. Efterföljande ryck, när den nyss slaka bogsertampen nu sträcktes till en lyras nivåer, kastade trålarens kapten överbord och krossade benet på en annan besättningsman som kom i vägen när tampen plötsligt sträcktes över däck. Nu mer intresserade av sin egen överlevnad lämnade trålaren oss åt vårt öde.

Med propellernavet hopplöst låst av tågvirke, ingen möjlighet att sätta segel i den hårda sidvinden och ankarlösa samt oförmögna att vända upp Aurora mot vinden, var vårt öde beseglat och vi tog på Runars desperata kommando spjärn i väntan på det oundvikliga.

Norra Islands kust, måndag, 03.15
Braket då vi testade Auroras hållfasthet mot den isländska kusten måste ha färdats långt, även genom den hårda stormen, för inom ett par sekunder började ett antal ljus längst kusten tändas och en bil började långsamt komma körandes mot oss. Lokala småbåtar mobiliserades och tillsammans med den hårt åtgångna trålaren (numera åter med kapten ombord) lyckades vi slutlien dra oss loss, förtöja båten och ta oss upp på torra land. Båten var sargad och Siggi och Runar tagna av studen. Vi hade dock tyvärr inte tid att dröja oss kvar. Med 60 mil att köra och endast 7 timmar tills planet till Stockholm lyfte var goda råd dyra. Stormen hade hållit hela Islands luftrum (samt vägarna över ön) stängt det senaste dygnet och backloggen gjorde att vi inte kunde komma med ett senare flyg. Men hoppet är det sista som överger en, så vi hittade en ledig skåpbil i hamnen och förhandlade fram en envägshyra till Keflavik, lastade in utrustning och manskap, och satte av mot andra sidan ön.

De sade att vägen var stängd (de hade rätt). De sade att vädret var för dåligt (de hade rätt). De sade att det var för långt (för att inte upprepa det uppenbara låg det något i det, och dessutom var tiden för kort). Vad de kort och gott sade var att det inte skulle gå. 

Vi gjorde det i alla fall. Det är bara så vi är funtade.

 

FAKTA JAN MAYEN:
Postion: 70°59′N 8°32′W, ca 700 km nordost om Island och 475 km öster om Grönland 
Nationell tillhörighet: Norge
Area: 373 km2
Geologi: Vulkanisk
Högsta punkt: Beerenberg 2277 möh (Nordeuropas högsta vulkan)
Befolkning: 0 bofasta, ca 18 i roterande bemanning på meteorologistationen
Infrastruktur på ön: Nej
Medeltemperatur (havsnivå): -5° C under vinterhalvåret till +5° C under sommarhalvåret
Nederbörd: Ja
Res med: Borea Adventures  

 

ARTICLE CREATORS
Photographer
Adventure & Expeditions, Skiing
Fredrik Schenholm is an award winning adventure photographer and an educated geologist. He does commercial and editorial work as well as teaching photography.
read more
LATEST
MOST LIKED