SHARE
Stora ytor över trädgränsen.

Stora ytor över trädgränsen.

Högalpin Harakiri

Stålblänkande samurajsvärd, blodröd sashimi av tonfisk, omodernt charmiga små skidorter och episka mängder av fjäderlätta kristaller i en ljusare nyans av vitt. Det är förväntningar som får oss att åka flygmaskin över halva jordklotet. Men snön och livet verkar vara förknippat med en viss förgänglighet, särskilt i Japan.

Hakuba.

Hakuba.

“Varför bemöda sig den tretton timmar långa flygresan till Tokyo?”, tänker jag trött när businesskillen i flygstolen bredvid mig börjar snarka. AC-ventilerna ovanför oss blåser ur sig ett kallt, onaturligt luftregn. Kvinnan till höger om mittgången har prasslat med sin påse räkchips allt sedan vi lämnade Kastrup. Det bullrar från motorerna. Vi sitter 10 000 meter upp i luften någonstans ovanför den asiatiska kontinentens västra delar.

“På väg åtta tidzoner österut mot Japan känns det just nu som ett livstidsstraff”

Vintersäsongen anno 2016 har inte direkt varit snörik i Japan och de senaste veckornas ledsamt snöfattiga webcams från dalgången Hakuba har hemsökt mig dag som natt. Ännu en djup suck över vår urusla tajmning senare har mina ögonlock fallit. En surrealistisk flygmaskinssömn tar vid; jag står på toppen av Hakuba Norikura Dake 2 437 meter över havet. Skära flingor dalar från skyn och ett babyrosa täcke ligger på berget. Ett flygblad virvlar förbi och landar perfekt i min skidhandske.

Läser om Hanami-högtiden: under ett par vårdagar varje år brister tusentals körsbärsträd ut i rosa blom. Ett älskat naturfenomen som skapar förstasidesnyheter då japanerna följer körsbärsträdens blom-prognos, likt skandinaver lystrar till meteorologernas semesterväder. Medan fruktträden fäller sina skära blommor under några få dagar firar man med traditionell mat och sake, en tid som inte kommer igen förrän ett helt år senare. Japanerna betonar vikten av att uppskatta den korta och vackra blomningen – en symbol, och påminnelse, om livets förgänglighet.

När solen åtta timmar tidigare än i Sverige stiger över Japan träffar strålarna en bananliknande arkipelag av över sextusen öar på den västra randen av Stilla Havet. Från den frusna kalla norra delen av ökedjan till den subtropiska värmen i söder är det över tre hundra mil. Det finns mängder av berg och vulkaner. Störst av alla dessa landmassor omgivna av saltvatten är ön Honshu och det är där vårt flygplan landar.

“På ön bor nära ett hundra miljoner Japaner, trettiofem miljoner av dem i metropolen Tokyo som är ett av världens största urbana områden”

Nordliggande ön Hokkaido med skidorter som Nieseko får mest snö och är med viss rättvisa också mest omtalat bland skidåkare. Men Honshu får också stora snöfall varje år. Bergen är lite högre och lite brantare, framförallt på västra delen av Honshu i de japanska Alperna där flera toppar når över tretusenmetersstrecket. Dalgången Hakuba ligger just i dessa trakter, men i år är förklaringsvärdet av den historiskt goda snötillgången ungefär lika pålitlig som Fukushimas elproduktion efter härdsmältorna för fem år sedan.

Snökanonerna går för fullt när vi några dagar senare traskar bort mot liftkortsluckan i Happo-One (uttala: Happo-Ohnei), som är den större av det dryga dussinet skidorter här i i dalgången Hakuba beläget drygt fyra mil väster om forna OS-byn Nagano. Ljudet av den sprutande konstsnön är som naglar mot glas: vi påminns bryskt om snöfallens förgänglighet, vädrets nyckfullhet och att den där nätta flygresan från Skandinavien till Asiens världsberömda puderpärla ändå inte är någon garant för att det ska finnas oändliga snötillgångar just när du kommer dit. Juristen, före detta FWT-åkaren och 31-åringen Anne May Slinning tar till orda i Nakiyamam 3-sittliften på väg upp:

– Når de lager konstsnö i Japan vet man att det är en riktig skitsäsong, säger hon.

Ålesundaren får snabbt medhåll från svenske snickaren, ex Åre & Bad Gastein-säsongaren och 40-åringen Jesper Appelquist:

– Ger mig fan på att det är mer snö i Göteborg än här!

Överdriften punkterar konversationen och får oss allesammans att le bitterljuvt. Det är en skiddag mestadels in bounds och på förmiddagen klipper några av Happo-One:s fina breda, och välskötta backar nedför systemets knappa 1 100 fallhöjdsmeter. Det är många puckelpister i systemet, vilket de japanska åkarna verkar gilla trots en kanske inte alltid helt förfinad skidteknik för att hantera snöknölarna. Det är en stor andel brädåkare generellt. Även flertalet utländska gäster: australiensare, nordamerikaner och européer (främst skandinaver) hörs i backar, liftköer och inne på restaurangerna.

Från toppen av Happo-One:s liftsystem på 1831 meters höjd löper en skogsfri zick-zack rygg upp mot berget Karamatsu-Dake på nära 2700 meters höjd. Det är en imponerande och oväntat högalpin miljö där branta v-formade raviner löper ut och ned längs sidorna. Inte sällan slutar dessa tvärt utan något egentligt utlopp och bildar därför rena dödsfällorna vid eventuella snöras. Välj rätt ravin ned, ty livet är förgängligt vackert och kort.

Även om det med japanska mått mätt är en dålig vinter så finns det snö, puder har samlat sig på läsidorna i dessa storfjälls-osande delar ovanför liftarna, medan det på ryggen, där skin-tracket tar skidåkarna uppöver, är hårt och vindpackat före. Några av sluttningarna känns oroväckande snöladdade av vind och olika instabila snölager, trots detta ses ett gäng japaner utan lavinutrustning slänga sid ned likt kamikaze-stinna stridspiloter.

“I nästa ravin åker ett annat gäng likt dödsföraktande Samurajer redo för vit Harakiri. Är det så livets förgänglighet ska hanteras?”

Anne May skakar på huvudet åt de inhemska åkarnas risktagande och knatar vidare uppåt. Hon hittar en bergssida som är säker, utan alltför stora mängder inblåst snö. I stora fartfyllda svepande svängar åker hon som om hon inte har gjort något annat i livet.

– I vanliga fall kommer mycket blöt snö i början på säsongen som tynger ned alla buskar, och sedan kommer mer snö som helt täcker dem, berättar kanadensiske guiden Terry.

Han gör sina andra säsong här i Hakuba för guideföretaget Evergreen. Vi sitter på lilla restaurangen. Shioty en kort taxifärd utanför Hakubas centralort. Etablissemanget är enkelt: in genom ett par skjutdörrar och sedan ett rum med tre bord, två där man sitter på västerländskt vis och mellan dem ett golvbord. Det lassas in rätt på rätt, just nu ett enormt fat med sushi och sashimi. Terry tar en lax bit vant med pinnarna och fortsätter om snöläget:

– Denna vinter har den första nedtyngande snön sjukanmält sig och inte gjort sitt jobb helt enkelt, det är därför det sticker upp buskar överallt. Det reducerar åkmöjligheterna speciellt inne i systemen på lägre höjd.

Efter überklassiska maten med rå fisk forsätter den gastronomiska kavalkaden: rökt och friterad äggplanta med fisk-strössel ovanpå, helfriterade små räkor med en skvätt citron på (krasar gott när du tuggar i dig hela rasket inklusive huvudet), tempura av ostron, stora räkor och grönkål. Maten är fräscht god, exploderar inte av smaker. Det käk som vi tar del av från det japanska köket under vår resa är sofistikerat gott och vackert, lugnt som nationalsjälen.

Det är middagar som inbjuder till stillsam njutning. Nudelsoppa avslutar måltiden som ackompanjeras av Asahi-öl, små skålar med sake och konversation om Hakubas skidorter, snö och toppturer. Det skrattas och bullras från bordet jämte vårt. Det är ett topptursgäng från Sverige på gruppresa med konceptet Pure Skitouring.

“Känner han i mat-, öl- och umgängesruset inte till vår miserabla snösituation?”

Vrider mig ur vårt bords kontemplativa ro och ögnar mot mina yvigare landsmän. Bergsguiden Christian Edelstam möter min blick och höjer glatt sitt glas. Förstår karln inte livets förgänglighet? Eller har han något ess i rockärmen? Imorgon kommer svaret, då ska han visa oss vägen upp och ned i skogarna och bergen kring skidorten Tsugaike. När taxin åker hem mot hotellet faller vita flingor äntligen utanför i den japanska natten.

Lätt kantstötta efter gårdagens sena middag tar vi skidbussen från Hakubas centralort till Tsugaike En lång men välordnat snabb kö leder till liftkortsluckan och sedan in till själva gondolen. Blåa galonpåsar träs på skidspetsarna för att skydda insidan av gondolerna. Efter den drygt fyra kilometer långa färde, klickar vi i skidorna och glider ned kort höger till två sittliftar och drar på stighudarna.

– Klara?, undrar bergsguiden Christian Edelstam.

Vi börjar knata upp över ett litet fält och sedan in i skogen, där en sommarväg slingrar sig. Granarna är snötyngda. På lövträden ligger fluffiga snöhögar i stamförgreningarna och på de tjocka horisontella grenarna. Vi går som ett gäng skandinaviska toppturstroll genom den mytiska skogen.

– De äldsta träden bebos av träsjälar som kallas Kodama, berättar Christian Edelstam.

Det får fantasin att vandra till animationsmästaren Miyazaki:s kultförklarade animerade barnfilm ”Min granne Totoro” från 1988. Det här är inga träd som kan fällas hur som helst, här kommer inga motorsågar åt sommartid för att röja skidåkarlinjer till vintern. Vi fortsätter sträva uppåt. Här och var sticker bambugrenar fram genom snötäcket och skvallrar om att vi är långt, långt hemifrån. Det är idylliskt vindstilla och nypudrigt. De där tidigare knäckta förväntningarna har onekligen fått nytt fäste och börjat växa igen.

Christian Edelstam når trädgränsen och under oss på andra sidan ligger en nordvänd bowl där små hyfsat branta raviner avlöser varandra och nedanför dem gles och skönt lutande skogspartier som böljar vidare ut ur vårt synfält.

“Kiss-, drick- och snackspaus”

Vi går vidare längs grytans kant, upp mot den trädfria toppen i ena ändan. När vi når toppen bestämmer vi mötespunkt långt där nedanför. Stighudar av och sedan släpper vi på en och en. Det är precis det Japan som man föreställde sig före avfärd – lätt och djup pudersnö, glesa träd och korta fantastiska skidåk. Snickar-Jesper ler stort när jag kommer ned:

– Nu är det så långt man kan komma från vidriga snökanoner och Göteborgslask!

Vi går upp igen, lägger ett skintrack som vi kan använda till fler varianter av åk i grytan, nästa vända tar vi en brantare ravin. Nya svängar i snö som sköljer över hela kroppen från pjäxtårna ända upp till hjälm och gogglar. Om och om igen. Upp och ned.

En skiddag med Christian Edelstams guidning blir två, blir tre, blir fyra. En eftermiddag prövar vi Tsugaikes mer högalpina delar upp mot Hakuba Norikura Dake 2 437 meter över havet. Den långa flygresan hit finns ingenstans i mitt huvud. Nedanför skidspetsarna ligger inget drömskt täcke av förgängliga rosa körsbärsblad som bara faller en gång per år. Det är ett (nästan) aldrig sinande och frekvent återkommande kluster av vitfärgade frusna kristaller som jag skjuter fart ned genom. En aggregationsform av vatten som vi för evigt kommer att fortsätta att njuta av.

Bergsguiden Christian Edelstam guidar gruppen upp genom snötyngda träd.

Bergsguiden Christian Edelstam guidar gruppen upp genom snötyngda träd.

Matbil i anslutning till liftsystemet.

Matbil i anslutning till liftsystemet.

Japansk mums-mat.

Japansk mums-mat.

Varning. Varning. Varning.

Varning. Varning. Varning.

Japan är känt för stora mängder lätt snö. Det tycker Anne May Slinning om.

Japan är känt för stora mängder lätt snö. Det tycker Anne May Slinning om.

ARTICLE CREATORS
Photographer
Adventure & Expeditions, Skiing
Fredrik Schenholm is an award winning adventure photographer and an educated geologist. He does commercial and editorial work as well as teaching photography.
read more
Writer
Skiing
Frilansskribenten Anders Wingqvist skriver artiklar om sitt brinnande intresse alpin skidåkning. Wingsqvist arbetar oftast med resereportage från skidorter eller fina bergsmiljöer och även med personporträtt, nyheter och krönikor.
read more
MORE FROM Outdoor